Samtiden. 1859

mijo till det enstaka ”helgeandshuset”, hvarest öfversten Ustariz slöt sig till honom. Derifrån togs vägen till orten Caniliejas, dit O’Donnell väntade kavalleriet nnder Dulce. Sex till sju timmar fbrflöto, utan att rytteriet ankom; och O’Donnell återvände till Madrid. Man har ej kunnat utröna hvad som hindrade general Duicé att från Campo de Guardias, der han för syns skull lät trupperna manövrera, föra dem till Canillejas. Femton dagar förflöto åter, tills ändtligen d. 28 Jan. 1854 de sammansvurnes plan kom till verkligt utförande. O’Donnell begaf sig kl. half 5 på morgonen genom Bilbao-porten till Campo de Guardias, der general Dulce redan väntade honörn i spetsen för hela Madrids kavalleri, och öf-verste Echague med en bataljon infanteri. Man uppbröt till Canillejas. Här höll 0’Donnefl, omgifven af sina fyra trogna, generalerna Dulce, Ros de Olano och Messina samt öfverste Echague, ett tal i sitt manér, och lemnade hvar och en, som ryggade tillbaka för faran af företaget, frihet att aflägsna sig.

Från Canillejas togs vägen genast till Torrejen, der man rastade. O’Donnell fick här veta, att garnisonen i Madrid, med krigsministern Blåser och generalkaptenen i spetsen, drog ut emot ho? nom. Han tågade mot Vicalvaro, i afsigt att locka sina motståndare ut på slätten, der hans öfverlägsna kavalleristyrka skulle haf-va kommit honom väl till pass och tillförsäkrat honom ségern. Men genom ett förhastande af general Dulce blef träffningens utgång oaf-gjord, och vid nattens inbrott drog sig garnisonen tillbaka till staden. — Förutan en folkrörelse, som kom honom till hjelp, skulle O’Donnell varit förlorad; att genom sitt blotta namn framkalla en sådan, dertill var han dock ej rätta mannen. Tvärtom hyste landet misstroende till militärupproret, just emedan O’Donnell stod i spetsen derför; han, som 1841 och 1843 deltagit i de förkastligaste machinationer mot Espartero. O'Donnell väntade till den 6 Juli. När då ännu ingen röst,' någonstädes höjt sig till hans förmån, Utfärdade han från Manzanares ett manifest, hvaruti ban aflade en efter ögonblickets behof brukbar trosbekännelse. Han förklarade sig för en representativ styrelse, för decentralisationen, för en thron utan kamarilla, hvilken nedsatte dess värdighet, för lagarnas förbättring och stränga efteriefnad, isynnerhet hyad valen och pressen beträffade, för nedsättning af utlagorna och, såsom en borgen för alla dessa fördelar, för borgarebeväpning. Detta verkadel Spa-pien reste sig för detta program i det ögonblick, då dess författare ansåg sig för uppgifven, och, drifven i trångmål af regeringens trupper, stod i begrepp att öfverskrida Portugals gränser. Alla