Samtiden. 1859

af Azoriska öarne, ön San-Miguel. För att återse denna son, beslöt hon att resa dit och Bålunda tillägga ett bihang till sin stora

i

verldsomsegling. Hon inskeppade sig i Liverpool på en liten skonert och anlände till San-Miguel efter en tjugo dagars mycket besvärlig och obeqväm sjöresa. Der qvarstadnade hon från Januari till slutet af Maj och återvände derpå öfver Lissabon, Southampton och London till Wien.

Äfven från sin andra resa medförde Ida en rik skatt af fåglar, insekter, snäckor och etnografiska föremål. Bland de sistnämnda gjorde isynnerhet kuriositeterna från Battalandet uppseende. Naturalierna tillföllo till större delen samlingarna i Brittiska Museum samt de kejserliga kabinetterna i Wien. Öfverallt dit den resande damen anlände mottogs hon med aktning och hedersbetygelser. Om också många i början af hennes resor voro benägna att se den ”nyfikna” frun öfver axeln och erinra henne om ordspråket Ne mtor vltra erepidam, så hade hon dock nu gjort sådana storverk, och detta med så ringa medel, att man icke kunde förneka henne sin beundran. Hennes nya skrift ”Min andra resa omkring verlden” (Meine zweite Weltreise\ 4 bd, Wien 1856), lästes mycket och öfversattes, kort efter dess utgifvande, på engelska, holländska och franska. Ett särdeleB stort intresse för den modiga qvinnan visade Alexander von Humboldt och den berömde geografen Carl Ritter i Berlin. Den förstnämnde hade straxt efter deras första sammanträffande blifvit mycket intagen af henne och hade yttrat sig högst fördelaktigt om hennes nit, mod och högsinta tänkesätt. Hon kände sig utomordentligt lycklig genom Humboldts deltagande och nämnde aldrig hans namn utan djupaste vördnad och tacksamhet. På förslag af dessa begge lärde utnämndes Ida Pfeiffér 1856 till hedersledamot af geografiska sällskapet i Berlin. Af konungen af Preussen erhöll hon den gyllene medaljen för vetenskap och konst. I allmänhet firades hon vida mer i Berlin än i sin födelseort Wien — enligt den gamla grundsatsen: att ingen är profet i sitt eget fädernesland.

Efter återkomsten från sina förra resor hade hon alltid någon tid närt den föresatsen, att framdeles slå sig till ro och upphöra med sina vandringar. Efter den framgång hennes andra resa haft, uppgaf hon likväl alla sådana tankar. Ännu medan hon var sysselsatt med granskningen af sina dagböcker och föryttringen af de naturalier hon medfört, var hon redan upptagen af en ny reseplan. Hon hade småningom vunnit den öfvertygelse, att äfven hon på sitt sätt bidroge till kännedomen om främmande länder och folk,