Samtiden. 1859

vara nog för återställandet af det vänskapliga förhållandet mellan Turin och Bom, att en uppriktigt konstitutionell man, som hittills stått aflägse från den egentliga statsledningen och ej varit inveck' lad i någon konflikt med den klerikala meningen, trädde i spetsen för det nya kabinettet, som t. ex. marchese Alfieri; 3) slutligen, hvilken personlighet skulle ingifva romerska hofvet mesta förtroendet för statsförvaltningen i Piemont. Monsignore Charvaz, hvilken emellertid från Rom erhållit fullständig autorisation att leda för* handlingarne, svarade nekande på de båda första punkterna; i af-seende på den tredje nämnde han grefve Balbo. Med hänseende till dessa förklaringar trodde grefve Cavour sig böra afböja konungens anbud; och nu följde en rad af nya kombinationer, i hvilka de särskilda partierna sökte göra hvarandra segern stridig.

Förlängandet af ministerkrisen väckte emellertid Öfverallt de allvarsammaste bekymmer, som tillika dagligen ökades genom den hemlighetsfullhet, med hvilken konungen emgaf förbandlingarne. Allt afgjordare uttalade sig allmänna meningen mot bildandet af en klerikal minister, för hvilken man trodde konungens åsigter vara vunna. Det plågsamma tviflet om monarkens fasthet, hvilken hittills med stolthet kallat sig ”författningens öfverste väktare”, det dofva hotet mot det klerikala partiet, såsom krisens upphof, dem ängsliga ovissheten om sakens slutliga utgång, allt bidrog att göra de glada Oktoberdagarne 1852 till en ganska dyster politisk situation. Fullkomligt upprörd blef den offentliga stämningen genom den blixtlikt verkande nyheten från Paris, att Vincenzo Gioherti der slutit sina ögon; Gioberti, den kraftigaste kämpen för Piemonts emancipation från det klerikala oket, nutidens mest omtyckta italienska filosof, den vördade patrioten, hvilken kort före sin plötsliga död (han öfverraskades vid sitt skrifbord af ett dödligt slaganfall) efterlemnat sin nation ett oskattbart testamente i sitt verk Del rinnovamento d9Itcdia. Denna händelse bragte sinnena i en skakning, som mäktig inverkade på krisens förlopp och plötsligt bragte till tystnad cleri förtidiga Begerjubel. Konungen kunde nu, gentemot landets allmänna manifestationer, ej längre vackla i valet af sina rådgifvare: lian kallade på nytt grefve Cavour till sig och uppdrog åt honom, denna gång utan att uppställa några vilkor, kabinettets nybildning. Inom loppet af några dagar, d. 4 No v. 1852, var den nya förvaltningen konstituerad. Grefve Cavour öf-vertog jemte presidentskapet finanserna, handeln och åkerbruket,, Lamarmora kriget, Paleocapa offentliga byggnader, grefve Sau-Martino det inre, Boncompagni justisen, Cibrario undervisningen