Sida 540
Grefve Cavour, hans lif och offentliga verksamhet
klamationer och skrifter, med hvilka hetsiga och oerfarna patrioter sökt befordra dess pånyttfödelse.”
Det förtidiga fredsslutet mottogs ingenstädes med större obehag än i Italien, emedan denna nations vidtsväfvande förhoppningar måste försvinna med freden. Af stormakterna, oaktadt den motsträfvighet wienerkabinettet ådagalade, inbjudet att deltaga i förhand lingar ne vid pariserkongressen, inträdde Piémont, med hänseende till sina intressen mot Österrike visserligen med nedstämda förväntningar, men derför ej modlöst, i fredskongressen, i det att det inskränkte sina förslag och önskningar beträffande det allmänna italienska läget till vidhållande af wienerfördragen, hvilka det ansåg brutna genom Piacenzas befästande och legationernas ockupation af Österrike, äfvensom till de nödvändigaste förvaltnings-reformer i Kyrkostaten. I sin egenskap af Sardiniens första be-fullmäktigade vid pariserkongressen meddelade grefve Cavour redan d. 27 Mars 1856 Englands och Frankrikes representanter en promemoria i form af verbalnote öfver mellersta Italiens, isynnerhet legationernas, tillstånd, hvilkas skiljande i administrativt hänseende från Bom syntes honom såsom det medel, hvilket vore mest tjenligt till Kyrkostatens lugnande och till afvärjande af kommande konflikter med utländska makter. Som bekant, tjenade denna note grefve Walewski, hvilken i kongress-sessionen d. 8 April grep till initiativet i ”italienska frågans” belysning, till grundval och utgångspunkt för denna sessions debatter.
”Sedan 1849”, heter det i den ofvannämnda noten af d. 27 Mars, ”äro legationerna besatta af Österrikiska trupper. Sedan denna tid är belägringstillståndet och ståndrätten utan afbrott bestående; och påfliga regeringen finnes blott till namnet i dessa provinser, i det en österrikisk general är beklädd med civil- och militärguvernörs titel och funktioner. Intet antyder, att denna saker- ' nas ställning skulle kunna ändras, emedan den påfliga styrelsen ännu likasom den första dagen af sin restauration är öfvertygad om sin oförmåga (impuissance) att upprätthålla den allmänna ordningen, och Österrike önskar intet högre, än att göra sin ockupation till permanént; ett sorgligt och allt mer sig försämrande tillstånd i ett förträffligt utrustadt land, hvilket eljest är rikt på konservativa elementer: å ena sidan den laglige suveränens oskicklighet att leda styrelsen, å den andra beständig fara för oordning och anarki i hjertat af Italien och österrikiska väldets utsträckning på italienska halfön långt öfver de gränser, hvilka för detsamma utstakades genom fördragen 1815. Före franska revolutionen stodo legationerna
Källa: Project Runeberg ·