Samtiden. 1859

ligiös rörelse yppat sig i åtskilliga församlingar på Fyen. En så allvarlig fromhet bland allmogen var något, som väckte vederböran-des bekymmer, helst man fruktade att ”de stärke Jyder”, som ej så länge sedan rest sig mot statskyrkans rationaliserande galenskaper, nu skulle komma att gå igen i ”de fromme Fyenboer.” En betydlig skillnad var det dock dessa separatister emellan. De förre hade egentligen rört sig mot de nya neologiska böcker, man ville införa i skola och kyrka, men de senare togo förargelse af sina presters ogudaktiga lefverae i dans och tus, dobbei och spel. När det fromma folket af denna anledning väl icke alldeles drog sig undan den offentliga gudstjensten, ehuru det fann den föga upp-bygglig, när den skulle anföras af sådana uppenbara förde itfvelsens tjenare, men derjemte och gemenligen på söndagseftermiddagarna samlades i enSkilta hus till gemensamma andaktsöfmngar, drog man fram den gamla, nästan bortglömda ”Förordningen om gude-lige Forsamlinger” af d. 13 Jan. 1741, som strängeligen förbjöd sådana sammankomster. Endast ”inom familjen” hade den arma församlingen rättighet att läsa bibeln, bedja och sjunga; flera familjer flngo ej på ett rum för sådant ändamål komma tillhopa, helst om någon främmande var tillstädes, o. s. v. Alla konventi-kelplakater äro hvarandra lika, alla äro de ”plakat” fulla af orimligheter. De äro oss nogsamt bekanta äfven i svenska kyfkans historia, och samma elände som längesedan är upphäfdt i den danska, det har nyligen bland oss blifvit af statsmakterna i en ny upplaga tillökt och förbättradt. Emellertid var nu tecknet gifvet; och en mängd upprörande förföljelser började mot ”de hellige”, dem ^pöbeln, den finare så väl som den gröfre, under skydd af lagar och myndigheter, på allt sätt hånade och dref till det yttersta. En husman från Bregnör, vid namn Christen Madsen, blef nu Fyens Hauge i uppväckelsenit och allvar. Kring honom, som rörelsens medelpunkt, samlades folket i stora hopar; och med folklig vältalighet framställde han syndens vederstygglighet och förbannelse, icke mindre än evangelii nåd och salighet. Christen Madsen, instämd 'för häradstinget i Odense, förklarade på rättens tillfrågan hvarföre han så gick till väga, att han ”kunde ej annorlunda; efter prester-ua ‘tego, måste han tala” o. s. v. Sålunda genomvandrade han större ‘delen af Fyen, Cå att der på hela ön knapt fanns en socken, som han éj besökt öéh med sin väldiga predikan påverkat. Detta var för galet, han ”for ju fram som en missionär bland hedningar”, alldeles som det ingenting skulle betyda, att Fyen hadc både biskop (den vilde rationalisten Fr. Flum) och sogenptäster och kapellaner