Samtiden. 1859

tilltaga i kristlig visdom och kunskap, ständigt af den hel. Skrift utvecklas, så att den i dopet genom det skapande ordet pånytt-födda och genom nattvarden lifligt underhållna invärtes gudsmenni-skan måtte blifva ”till alla goda gerningar skicklig.” En sådan kraft till det andeliga lifvets utveckling, men icke till dess alstring, tillägger det skrifna ordet sig sjelf. All skrift af Gud ingifven är, enligt 2 Tim. 3. 16, nyttig till lärdom, till öfverbevisning, till rättelse och till tuktan i rättfärdighet, att en Guds menniska må varda fullbordad och till alla goda gerningar skicklig. Gudsmenniskan är således redan för handen, innan någon uppfostran medelst det skrifna ordet kan komma i fråga; ty hon är född af den oförgängliga säd som är lefvande Guds ord, uttaladt i dopet, som är nya födelsens bad, men för att växa och förkofra sig måste hon hålla sig till det skrifna Guds ord. Deri eger hon att forska alltjemt och på egen hand, blott ledd af sanningens anda, alltmer tillegna sig det allehanda af ordets gudomliga kraft, som till lif och gudak-tighet tjenar och som oss skänkt är genom Hans kunskap som oss kallat hafver genom (sin) herrlighet och dygd (2 Pet. 1, 3).

Grundtvigs afvikelse från Luther i fråga om det skrifna gudomliga ordets kraft gjorde naturligtvis stort uppseende och ansågs af många som ett betänkligt kätteri. Allt Guds ord, mente man, vore ju lika lefvande och kraftigt, det förliknades ju ock vid en smältande eld och vid en hammare, den der berg sönderslår, vid ett tveeggadt svärd, som går igenom tills det åtskiljer själ och ande, merg och ben o. s. v. Detta gällde visst, svarade G., om Guds ord nar igoztir, så väl om det profetiska som det apostoliska, framför allt om enfödde Sonens, hvars ”tal var med väldighet” och som sjelf betygat, att ”lians ord äro anda och lif’; men hvilken andelig menniska hade ej af egen erfarenhet förnummit en icke blott betydlig, utan väsendtlig skillnad mellan ”eviga lifsens ord” och allt det öfriga, vare sig af historisk, poetisk eller didaktisk halt, som bibeln innehåller? Hvem hade väl funnit sig lika uppbygd t. ex. af Josua bok som af Samuels eller af Mose böcker, af Ruths bok som af Hjobs, af Salomos Predikan som af Salomos Höga Visa? I Gamla Test. funnes visserligen Guds ord; men man finge ej taga skalet för kärnan. Och månne ej en sådan skillnad bevisade sig för det kristliga medvetandet äfven Nya Testis heliga skrifter emellan? Hvilken andefullhet, hvilket djup af rikedom på lif, ljus och alla himmelrikets krafter hos Johannes i jemförelse med de synop-tiske evangelisterna och hos Paulus i jemförelse med både Jakobs epistel och Judse! Och hvad vidare angick apostoliska trosbekän-