Ord och Bild: 1892

— 95 —

ning. En fråga kastas fram i sinom tid, belyses genialiskt från ett håll, detta framkallar uttolkare och opponenter från flera andra, och så är frågan »brännande», och det dröjer ej länge, förrän en hel litteratur i ämnet föreligger. Så var det för några år sedan, då Ibsens »Et Dukkehjem» och »Gen-gangere» först utkommo, så är det nu med den religiösa romanen. Urkunden var här en engelsk roman »Robert Elsmere» af Mrs Humphrey Ward, som för ett par år sedan utkom; den gjorde ett kolossalt uppseende, framkallade en massa essays, bland andra en förträfflig sådan af själfve Mr Gladstone (i The Contemporary Review), skapade ett mod och fick en massa efterföljare. Det ser nu ut, som om denna smakriktning på allvar skulle hafva hunnit oss; både »Genom skuggor», »Genom hvirflarne» och »Min hustrus dagbok» äro arbeten med mer eller mindre tydligt utpräglad religiös tendens.

Hvad särskildt »Genom skuggor» beträffar, vore det mycket egendomligt, om den ej vore direkt påverkad af »Robert Elsmere». Fröken Roos' roman handlar liksom Mrs Wards om en prästs själsstrider och marte-rande tvifvel; båda hafva dessutom som huf-vudmotiv den spänning, som måste inträda i dessa prästers äktenskap på grund af att de helt gå upp i sitt kall och sina tvifvel, hvari deras unga hustrur ej kunna följa dem. Att utvecklingen i de båda böckerna är den diametralt motsatta, bestyrker snarare än kullslår detta antagande: under det att Robert Elsmere helt bryter med kyrkan och dess lära om underverk af skilda slag och grandlägger en ny sekt, hvars medlemmar tillbedja Gud, som de kunna se och förstå honom, blir Robert Wallner, så heter hjälten i »Genom skuggor», på ett fullkomligt mystiskt sätt omvänd, hans tvifvel försvinna, och han ser med ens klart, utan att läsaren får veta, huru eller hvarför detta helgelsens ögonblick kommer just då. Här gäller det, att »saliga äro de som icke se och dock tro» såsom författarinnan och hjälten själfva tro. Robert säger: »jag är frälst nu, bojan

är lossad--hur det gått till kan jag ej

säga dig---jag vet bara, att det är så»--.

Mathilda Roos är utan tvifvel den af våra författarinnor, som säkrast och jämnast går framåt. Redan i hennes första arbeten märkte man en afgjord talang att berätta, hennes fel bestodo förnämligast i ett något ytligt och lättvindigt sätt att se på människorna för att därefter rita af dem, samt i en viss råhet eller åtminstone brist på finhet i uppfattning och stil. Jag ber att få betrakta hennes senaste bok ur rent konstnärlig syn-

punkt, vill således ej inlåta mig på att benämna fröken Roos' inträde i de strängt religiösas, ja pietisternas krets, vare sig såsom »den enda rätta utvecklingen» eller ett »affall». Det är ej så visst, att det finnes endast en rätt utveckling, och ett affall kan vara något mycket godt och lyckligt. Men i konstnärligt afseende är det visst, att fröken Roos' förändrade (eller avancerade) ställning till lifvets högsta frågor varit henne till stor fördel. Det är klart, att hennes uppfattning af lifvet och människorna härigenom skall vinna i djup, och hennes ironi mot det, hon finner smått och ytligt, har jämväl blifvit finare. Det är förträffliga skildringar af natur, lif och människor där uppe i Norrland, som bokens senare del innehåller, och hufvudpersonernas öden skildras med en värme, en ömhet, som man ej alltid funnit hos henne. En figur, som mycket påminner om fröken Roos' tidigare författarskap och som äfven synes mig mindre fint tecknad än de öfriga, är grefvinnan Barneken. Den förnämsta egenskapen hos detta arbete är dess ärliga sträfvan framåt, i tendensen mot det för författarinnan högsta, i sättet att skildra mot opartiskhet och allt större konstnärlighet, i lifvet människor emellan mot kärlek och ömsesidigt förstående.

En tendensdikt af långt mera utpräglad karakter och på grund häraf äfvensom af andra skäl af långt mindre konstnärligt värde är Horatios »Genom hvirflarne». Den boken får ej betraktas som roman med kraf på konstnärlig behärskning af ämne och skildring, ty en sådan betraktelse blefve föga uppbygglig. Och en uppbyggelsebok vill just »Genom hvirflarne» vara. Den är starkt ten-densiös för reformer, — som genomförts för 50 år sedan, den är strängt konservativ mot reformer af dessa reformer. Nykterhetsfrågan och frågan om konventikelplakatet äro väl numera teoretiskt lösta, så till vida, att den enas förträfflighet, det andias fördärflighet hafva ingått i allmänna medvetandet, fastän mycket superi, mycken skuggrädsla för församlingsrätt samt tanke- och yttrandefrihet ännu sätta fula fläckar på samhällslifvet. Och låter man Horatios skildring rätt belysa dessa fläckar, då är den en berättigad, då kan den blifva en välsignelsebringande tendensdikt. En annan god sida af boken är att söka i dess förträffliga kulturskildringar från 1840-talets lif i slott och koja, i staden och på landet; här märker man, att förf. har väl reda på det han beskrifver, och har lust och förmåga att skildra. Men handlingen, utvecklingen af människor och förhållanden? Den drunknar i det ofantliga