Sida 100
Svenska romaner och noveller. Af E. G.
- 96
materialet och bristen på koncentration. Förf. visar en skarp blick och en smidig penna, då det gäller att teckna en bifigur, som endast behöfver visa sig från en sida; af sådana finnas i »Genom hvirflarne» många; man får ett kraftigt intryck af sådana figurer som den världsliga, lefnadsglada friherrinnan Emerence von Bogen, den gamle excellensen, »hvarje tum» en hofman »de l'an-cien régime», den gamle majoren med sina fåfänga försök att på gamla dagar taga i tu med religionen, och flera andra. Men hufvudpersonerna, med hvilka läsaren under femtio års tid och genom två digra volymer gärna ville göra en djupare bekantskap, äro vida svåråtkomligare. De ha ej riktigt fasta konturer, framträda ej personligt ur taflan, man hör dem tala och resonera i oändlighet, men det är som röster i dimman eller i ett halfupplyst rum. Och så äro de så många, som vilja äga läsarens odelade uppmärksamhet, och ingen af dem har egentligen nog personligt intresse för att kunna vinna och bibehålla den. »Genom hvirflarne» är genom de goda samhällsskildringarna i första delen en intressant bok för en tålmodig läsare, den är kanske en uppbygglig läsning för en religiös läsare, som kan sätta tro till och värde på de täta och lyckliga omvändelserna från världslighet och otro, den är knappt en rolig bok, ty handlingen är styckad och uttänjd, och den är framför allt ej ett konstverk, ty förf:s oförnekliga talang framträder allt för sporadiskt.
»Min hustrus dagbok» gifver intryck af att vara just precis hvad den gifver sig ut för, och det är en mycket god sak. Man har ej alis svårt för att tro, att detta verkligen är en god och ädel kvinnas hemliga anteckningar om små, hvardagliga förhållanden, hvilka befordrats till trycket af en älskande make, sora trott, att en och annan häri kunde »känna igen egna sorger, sträfvanden och bekymmer samt möjligen fatta mod i någon mörk stund, då han ser hur det ljusnat för andra, — — hurusom Gud är oss närmast, när vi bäst behöfva honom och hans hjälp». Och häri har »Elis» nog ej bedragit sig, därtill gör boken ett alltför personligt och verkligt intryck. Början förefaller litet långdragen, så länge bekymren äro representerade af tant Beata och kokerskan Eufrasia. Men när de verkliga sorgerna komma, från och med den älskade förstföddes död, är det en god väns innersta,
heligaste tankar och känslor vi få dela, och det göra vi med nöje och intresse. Utstyrseln är anmärkningsvärdt vacker och värdig.
Tvenne tidningsredaktörer, herrar Wick-ström och Jäderin, hafva i »Sådan var vägen» och »Brottsjöar» skildrat de motigheter och framgångar, den småaktighet och det intresse, som en redaktör för en landsortstidning kan stöta på. Men till ämnet inskränker sig likheten i dessa båda arbeten, därmed måste hvarje sammanställning upphöra, en fortsatt jämförelse skulle vara en orättvisa mot »Sådan var vägen» och blifva allt för ofördelaktig för »Brottsjöar». Herr Wick-ström (Christer Swahn) har tydligen mycket större möjligheter att skrifva böcker, framför allt en objektivitet i skildringen, som herr Jäderin försöker ersätta genom direkta hän-vändanden till läsaren. Slutet af »Sådan var vägen» påminner genom sin utopi-artade karakter ej obetydligt om »Robert Elsmere», ehuru berättelsen här rör sig på ett helt annat fält.
En kort roman eller en lång novell har Sigurd, den kvicke krönikören, utgifvit jämte åtskilliga humoresker och småskizzer. Häri återfinnas förf:s välkända goda sidor, en viss litet klumpig men sann känsla och en naturlig och frisk människas sunda blick på lifvet. En litterärt bildad läsare finner lätt dessa berättelser något sentimentala och pjollriga, men de äro en god folkläsning och hafva den fördelen att stå på originell och verklighetstrogen grund. Den sigurdska af-arten af amerikansk humor gör sig bättre gällande i en tidningsuppsats' anspråkslösare och mera efemära skepnad än i bokform, hvarför bokens mellersta afdelning saklöst kunnat utelämnas.
Bland novell-samlingarna tilldraga sig i synnerhet Rust Roests »Med sordin» och Ernst Lundqvists »Vid aftonlampan» läsarens uppmärksamhet. Den förra samlingen visar en nervöst känslig men behärskad författarindividualitet, som låter sina strängar vibrera med det dämpade men sprödt silfver-klara ljud, som är egendomligt för violinistens »con sordino». Mest karakteristiska och bäst lyckade äro »Fyrti minuter», »Börja på nytt» och »Quasi una fantasia». I herr Lundqvists berättelser återfinna vi alla hans bästa sidor, en treflig, hvardaglig ton, oförarglig kvickhet, god uppfattning af de små förhållandenas människor och många drag af äkta, välgörande humor.
E. G.
---o@e=i.
Källa: Project Runeberg ·
