Sida 114
Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
— io 6 —
djupt allvar öfver hans lefnadsställning och en stark förstämning öfver hans personliga förhållanden, och samtidigt griper han starkare in i händelsernas gång genom att egga sin beskedlige far till dennes sista kraftyttringar mot ständerna. Revolutionsplaner och utkast till en ny konstitution finnas ock frän samma tid. Resan till Paris, där prinsen genast kände sig så hemma, som blott en furste med medfödd valfrändskap för fransk hofton och franskt umgängeslif kunde göra det, kan i viss mån sägas hafva gifvit en sista fullbordan åt hans ungdomskarak-ter genom det dubbla intrycket af hofvet och af upplysningskretsarna, af detta Versailles, som med sin skimrande ståt och sitt stränga ceremoniel var som en lysande symbol af konungadömet, och af Paris' litterära cirklar, där upplysnings-tidehvarfvets alla jäsande idéer trädde den unge fursten till mötes. Här nådde ju honom också, just vid slutpunkten af hans ungdomsutveckling, kuriren, som kallade honom till Sveriges krona.
Jag har något bredare talat om denna grundläggande, af den större allmänheten mindre uppmärksammade perioden i Gustaf den tredjes lefnad och skall från hans regentår endast beröra själfva de tidpunkter, då hans väsen genom omständigheternas makt förändras och omformas. Allmänt bekant är, hur han i augusti 1772 genom en med en rask regissörs skicklighet utförd coup de thé-àtre förändrade fosterlandets och sin egen ställning. Han visade vid denna revolution den egendomliga art af handlingskraft, som han besatt och som mindre var förmåga af uthållande dagsverke än fantasimänniskans uppblossande energi, och han kastade sig in i företaget med det äfventyrslystna mod och den om hasardspelshjälten påminnande bravur, som ända intill guillotinens dagar hörde till 1700-talets adelsdygder. Själfva revolutionen, så genomgripande i sina följder, genomfördes med något af det glada jublet i ett lyckadt puts, och enstaka epi-
soder, såsom när kontre-amiralen Tersmeden efter att hafva »revolutionerat» Skeppsholmen skaffade fram förfriskningar och man midt under pågående statsstreck drack konungens skål, hafva en lustig prägel af stockholmsk gemytlighet.
Genom sitt milda och ädelmodiga uppförande efter revolutionen, den dock jämförelsevis liberala konstitution, han gaf landet, och sina människovänliga reformer blef »Nordens Titus» idealet för en monark, sådant det fattades mot upplys-ningstidehvarfvets slut. Själf angelägen att prisas som »den förste medborgaren i en fri stat», sände han till Voltaire — »mänsklighetens försvarare», som han själf kallat patriarken på Ferney — sin tryckfrihetsförordning, och han beder den Allsmäktige att förlänga dennes dyrbara dagar och hålla honom — den gamle fron-dören och spefågeln — »dans sa sainte et digne garde». — Allt tecknade sig lyckligare, än man kunnat ana under detta tidsskifte 1772—1778. Utan spår af eftergifter lyckades han häfda landets själfständighet mot de fientliga grannarne och bringa ordning i dess inre förhållanden. Sällan har väl också, om ens någonsin, en svensk konung lyckats stämma landet i sin egen ton. Det var icke blott hoflifvet, som han ombildade efter sina drömmar om ett umgänge på en gång lifvadt af elegant otvungenhet och bundet af fin och noggrann etikett — ett franskt och förfinadt ideal blef gällande äfven i alla andra klasser, åtminstone i de större städerna. Det försiggår under dessa år en brytning från något gammaldags styft och tungt i samlifvet mellan människorna till något kanske en smula cirkladt men lättare och förbindligare. Man märker förändringen öfverallt — i språk, vanor och seder. Den minsta lilla biljett får något af rococons mjukt rundade fasonering, och till och med den förfallna publiken på Bellmans krogar och mufifbaler rör sig med vissa sirliga åt-häfvor och krumbukter, som karikera fransk polityr.
Källa: Project Runeberg ·
