Sida 113
Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
ios —
familjekrets, och i sonen, som växte upp, skymtade hon redan den kommande härskaren, för hvilken hon åter skulle träda i skuggan utan att någonsin få känna sötman af det välde, på hvilket hennes starka och lidelsefulla natur förgäfves pockat under ett långt och förspilldt lif. För att undvika brytningar och stridigheter grep prinsen åter till sin förställningskonst, sin maskerande förbindlighet, men Lovisa Ulrika anade hans inre motstånd. Du är falsker, utropade hon, som han själf en gång berättar, och långt före Katarina II älskade hans mor att sätta hans namn i föraktligt samband med »teater» och tala om hans »skådespelareffekter». — På samma vis skola Gustafs gunstlingar tala om hans brist på uppriktighet och hans förställning; de skola tala därom, så fort de trots kungens yttre älskvärdhet (som till en viss grad var kvinnlig olust att stöta sig med någon) ana en egen vilja, som ej af någon vill låta styra sig.
Gustafs ungdom afslutas af hans äktenskap. Sällan har ett konvenansgiftermål ingåtts under så olyckliga varsel. Planen hade alltjämt varit ett stridsämne, och ingen af parterna önskade förbindelsen. Den närmaste tiden före förmälningen tyckes han dock hafva väntat sig lycka af sin nya, mer själfständiga ställning; på familjelif i borgerlig mening tänkte han antagligen lika litet som Fredrik den store, när han på sin herre och faders önskan ingick äktenskap. Hans vän Gyl-denstolpes bref från Köpenhamn med sina varma skildringar öfver skönheten i prinsessans yttre och värderikheten i hennes diamanter tyckas hafva roat honom, och äfven efter förmälningen öfverflöda hans bref af beröm öfver prinsessans milda karakter. Men snart ledsnade han vid Sofia Magdalenas blyga, tröga naturell, som var utan kvickhet och slagfärdighet — och i själfva smekmånaden placera de nygifta sig så långt från hvarandra som möjligt vid bordet, och den unge äkta mannen kallar ensamheten med sin hustru
och sin uppvaktning »en lefvande begrafning».
Någon tid därefter vände sig prinsen till en annan förbindelse, af hvilken han måhända hoppades något af den förtroliga och innerliga lycka, som hans äktenskap icke skänkte honom. Han riktade sin hyllning till generalskan du Rietz, född de Geer, och hans böjelse blef besvarad. Fersen uppgifver med vanlig säkerhet, att tëte-à-tëterna voro kalla. Visst är, att konungens kärlekskorrespondens, så vida man icke är narrad af själfva fraseologien — och hvem kan känna sig riktigt säker i fråga om 1700-talets abstrakta franska, där samma stereotypa uttryck beteckna de varmaste och de tommaste känslor? — just genom ett egendomligt allvar ger intryck af något kändt och äkta. »Hvarför blefvo vi bundna vid personer, med hvilka våra lynnen icke stämma öfverens, hvarför blef det oss icke förunnadt att byta: Vi blefve då åtminstone två lyckliga af fyra olyckliga», skrifver han. Men fru du Rietz torde knappast hafva motsvarat konungens drömmar. Fersen skildrar henne som yppig och lättfärdig — och hennes bref visa, att hon saknade takt och finkänslighet. Förbindelsen blef snart upplöst genom ett rupturbref, där prinsen tadlar hennes otrohet med en bitterhet, som äfven den röjer ett tycke. Mellanhand för denna kärlekshistoria var grefvinnan Ribbing, född Löwen, och »par dépit» synes kronprinsen sedan hafva vändt sin uppvaktning till henne; men i ett bref, som är ett mästerstycke af finhet och under ett utsökt känslosofisteri döljer mycken värdighet, afböjer hon prinsens hyllning och räcker honom i stället väninnans frimodigt tillgifna hand. Det var konungamördarens moder.
Men dessa intriger och förströelser utträngde ingalunda allvarliga tankar och planer. Tvärt om just frän denna tid (1768) finnas flera anteckningar af hans hand, som vid sidan af en litet yngling-artad melankoli och sjàlfbespegling röja
Källa: Project Runeberg ·
