Sida 116
Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
— io8 —
pinsamma och upprörande art, med häftiga utbrott af vrede, änger, hat och rörelse, som i de uppskakande familjetragedierna från den tiden, men icke som dessa lyktande med försoning. På själfva födelsedagen, när Stockholm genljöd af fest och belåtenhet, lät hans egen mor smädelsen tala i själfva sitt lyckönsk-ningsbref. »Ni har förgiftat den skönaste dagen i mitt lif», utropade Gustaf, blek af sinnesrörelse, och frän den stunden dog hvarje känsla för modern i hans bröst till den grad, att han icke ens många år därefter vid hennes dödsbädd kunde känna sonlig smärta. Hvad hans syskon angick, behärskades de båda yngsta helt af sin moder, och prins Karls brottsliga uppförande kunde heller icke på längden blifva honom fördoldt. Han var ensam.
Slutet af den samma år pågående riksdagen bådade heller intet godt för framtiden — den gaf i viss mån förebud om den nästa stora brytningen i Gustafs lif, hans skilsmässa frän adeln, från hela den högättade hofkrets, som för honom var den enda omgifning, i hvilken han kunde trifvas.
Jag öfvergår till riksdagen 1786. De mellanliggande åren röja hufvudsakligen en växande oro och otålighet i konungens personlighet. Nervöst och icke alltid välbetänkt griper han in i statsarbetets gång, afskedar de äldre rådgifvare, som verkat hejdande på maskineriet, och utväljer andra, framför allt rörliga och tjänstvilliga redskap för hans egna planer. Han brinner af begär att gripa in i Europas öden och drages af oemotståndlig tjusning mot den dåvarande världens brännpunkter, mot de ställen, där man kände den europeiska politikens pulsslag. I sin diktning lefver han i Sveriges storhetstid, och dess höga gestalter, omgifna af krigsbuller och heroism, egga hans ärelystnad. Plötsliga explosioner inför hans gunstlingar och äfven inför andra vittna om, hur brännande äregirighetens flamma strålade öfver hans drömvärld, helst som han kände det spi-
rande missnöjet omkringsig som en maning till förstummande och döfvande bedrifter. Så kom 1786 års riksdag, olyckligt föregången af hungerår, om hvilka kyrko-herdarne från landsbygden gifva hårresande skildringar i sina ämbetsberättel-ser. I stora trakter lefde man på ett nödbröd, bakadt af hö och ljungfrö, halm och bark, och det bettlades om smolket i kreatursbåsen till näring. Att bönderna voro missbelåtna var förklarligt nog, helst ju konungen, trots den gamle biskop Se-renii visa afrådande, rört vid deras ömtåligaste punkter »religionen och brännvinspannan». Men äfven på riddarhuset möttes han af en systematisk opposition — det var adeln, som öppet begynte mot konungen den kamp, som först slutade 1792, och konungen kände så mycket större grämelse häröfver, som han i ståndsstriden alltid tagit adelns parti. Aristokrat och poet som han var i djupet af sin varelse, påverkade honom de gamla svenska familjenamnen med en oemotståndlig trollkraft. Pä nytt tyckte han sig sviken och bemött med otack. På nytt kände han ensamheten och den kalla fiendskapen lägra sig rundt om honom, och åter genomgick han en af dessa kriser, som beröfvade honom hopp och illusion. J. G. Oxenstjerna beskrifver i ett märkligt ställe i en af sina dagböcker denna process i Gustafs väsen. »Hans ovanliga sinnesoro förvandlades till en hårdhet, som nu blifvit ett lynne.» Det kom något människofientligt in i hans sinne. »Den, som en gång varit så älskad som han, kunde aldrig återtaga hjärtan, som slitit så starka band, och hade intet mer att väntan
Så grep han efter kriget som efter räddning, och han började det icke utan grund. Ännu år 1786 hade ryska intriger på gammalt vis spunnits under riksdagen. Det gällde att en gång för alla göra slut pä dessa inblandningar. Men först nu skulle han få känna hela vidden af sin ensamhet och erfara den bittraste oro och förtviflan, som en furste
Källa: Project Runeberg ·
