Sida 117
Gustaf III. En karaktersskiss af Oscar Levertin. Med en allegorisk vignett efter ett kopparstick från 1773 och 7 porträtt efter målningar av J. H. Scheffel, L. Pasch, A. Roslin och C. F. von Breda samt efter J. T. Sergels byst och staty
log —
kan genomgå. Midt ur drömmar om segrar, vunna som i finalen på en opera, och triumfer med röfvade standar och återvunna provinser, förflyttades han till den hårdaste verklighet, som icke blott räckte honom förödmjukelsen af egen oerfarenhet men äfven vanmakt och förräderi. Alla dessa officerare, som tiggde afsked och ropade på riksdag för att vara modiga på riddarhuset och få »likvidera» nya och gamla räkningar med konungen, hela den kedja af subordina-tionsbrott, som följde, de visade, att det var något brustet i den kanske primitiva men djupa och starka samhörighetskänsla, som bildar ett fosterland. — Och detta gällde icke blott arméen i Finland. Hans korrespondenter från Stockholm berätta, att adelsmän och afskedade officerare höllo fest på Liljeholmen, så snart de svenska fartygen uppsnappades af ryssarne. Och konungens egen utrikesminister utmålar i bref till hans egen broder och amiral icke utan välbehag monarkens förtviflan och abdikationstankar, och den tillgifne brodern läser sannolikt också dessa skildringar icke utan hemligt välbehag! Ett ögonblick var Gustafs vilja som förlamad och ali hans moraliska motståndskraft slut. »Stackars kungen talar endast om att abdikera och tänker blott på medlen att kunna göra det utan att svälta ihjäl.» Helt säkert hade man hellre velat, att Gustaf vid denna tidpunkt liksom Fredrik den andre efter nederlaget i Kunersdorf i det lilla färjkarlshuset vid Oetscher sett själfmordstanken djupt in i ögat än att tala om att köpa hus vid boulevarden i Paris (ej i Rom, där han aldrig skulle kunna blifva så ryktbar som Kristina!), men hur fort väcktes icke åter ali hans kraft och beslutsamhet till lif! Men dessa augustiveckor vid Kymene gård och Högfors, då konungen om kvällen gick öfver på sin jakt Amphion och lät indraga landgången, osäker i sitt eget läger, de afsluta den inre utveckling, som af en vek svärmare gör en hård, desillusionerad och maktsjuk man.
Riksdagen 1789 och dess statshvälfning är den närmaste följden af denna tilldragelse i konungens lif. Han genomdref, som en utländsk historiker skrifvit, i själfva verket »en militärdiktatur, som motsvarade landets nationella intressen». Detta får man dock icke glömma. Det gällde fosterlandets väl eller ve — det gällde, om han skulle se upprifvet sitt lifsverk, allt det, som han drömt som ung och utfört och sökt befästa under sina mannaår. I sina anteckningar öfver 1789 års riksdag citerar Adlerbeth en följd af samtal mellan honom och konungen. Af dessa får man icke blott intryck af det formellt riktiga i oppositionens åtgärder som fastmer af det nödtvungna i konungens. För hans milda natur låg våldsgärningar icke nära till hands, och han var, som han uttrycker sig, icke »couleur de rose» öfver att nödgas taga dem. »Men för honom var annars ingenting visst utom faran af allt och nödvändigheten att bryta sig igenom med starka medel.»
Efter 1789 följer ett mörkt skifte i Gustafs lif. Brytningen med adeln hade genom riksdagshändelserna fullständigats, och hans slottsrum stodo tysta, öfvergifna af den lysande krets af kavaljerer och damer, i hvilkas midt han älskade att lefva. Från sin egen familj var han ju i det närmaste skild. Leverer besöktes blott af »ämbetsmän, partigängare och lycksökare». Courer kunde icke gifvas, ty inga damer skulle infinna sig, och på börsassembléerna funnos »endast fruntimmer till två kadriljer». Och de litterära vännerna voro också de afvogt stämda, doktrinärt frihetskära, som de voro på 1700-talets vis.
Hur djupt denna hatfullhet särskildt hos adelns damer — det femte ståndet, som han kallade dem — sårade konungens stolthet och sällskapsmannens fåfänga, visa många bref af Gustaf den tredjes hand. Så skrifver han i slutet af 1789 till N. P. Gyldenstolpe, att »deras hat gjort hans krigarplikt lättare, sedan han ej mer frän Finland kan längta till-
Källa: Project Runeberg ·
