Ord och Bild: 1892

— 431 -

han icke längre till att hålla kvar vid fädernehemmets tröskel. Nu styrde han utan tvekan ut till hafs, och en efter annan följde honom i sinom tid hans bröder. Sin fader återsåg han aldrig mer. Denne, som på ålderns dagar flyttat från Genua till grannstaden Savona, såg med tiden sin lilla förmögenhet smälta samman och lefde under knappa villkor, ännu då hans son i triumf vände åter från sin stora upptäcktsfärd. Men huruvida ryktet därom någonsin trängt till den gamles öron, det har icke blifvit spordt.

Alldeles oförsökt på hafvet kan Kolumbus icke hafva varit, då han på allvar ägnade sig åt sjölifvet. Sannolikt har han redan allt ifrån sitt fjortonde år lyckats skaffa sig tillfälle att göra kortare sjöresor. Snart vågar han sig längre ut, och år 1474 har han gästat ön Chios i Arkipelagen, som då ännu lydde under hans fädernestad. Inom kort skulle dock de band fullständigt lösas, som bundo honom vid hembygden. Till Portugal stod efter Henrik Sjöfararens dagar alla sjömäns håg. I dess tjänst voro ära och rykte att vinna, och dit lockade hoppet att upptäcka okända länder och förborgade skatter. Kolumbus torde hafva hunnit trettio års ålder, då äfven han styrde sin kosa till Portugal.

Med en viss förvåning finner man den ringa väfvarsonen där inom kort äkta en adlig jungfru, Dona Felipa Moniz y Perestrello, dotter till Bartolomeo Pere-strello, länsherre till ön Porto Santo nära Madeira och en af de många italienare, som fore Kolumbus sökt lyckan i Portugals tjänst. I en tid och ett land, som höll så strängt på det blåa blodets renhet, kan detta märkliga giftermål mellan två personer, så vidt skilda till stånd och villkor, icke förklaras annorlunda, än att den unge äfventyraren antingen mycket snart genom egna mandomsrön gjort sig ett äradt namn i sitt nya hemland eller ock att hans anspråk på adlig härkomst varit bättre grundade, än som ur

de för vår tid tillgängliga källor kan styrkas.

I Portugals tjänst gör han snart långa färder, besöker dess yttersta utposter på Guineas kust och har måhända redan 1477 färdats upp åt de nordliga hafven ända ofvan om Island, eller, såsom han kallar det, Tule. Såsom nedan skall nämnas, har man velat draga vidtgående slutsatser ur hans uppgifter om denna resa, hvilka i själfva verket endast vittna om hans oförmåga att lämna noggranna ortbestämningar. I alla fall har han mycket snart gjort sig förtrogen med oceanen under de mest skilda himmelsstreck och därmed genomgått en god förskola för de större värf, som snart skulle taga hela hans uppmärksamhet i anspråk.

Ännu alltid är dock hans lif till stor del höljdt i ett dunkel, som han själf just icke bidragit att skingra. Från hans ungdom bevaras sägner om käcka sjömansbragder, som han skulle utfört, och underbara äfventyr, hvari han skulle deltagit men hvilkas trovärdighet lindrigast sagdt är tvifvel underkastad. Ovisst är ännu, om och i hvad män han själf kan ha yttrat allt, som tillskrifves honom; men svårligen kan han dock fritagas från att väl mycket ha gifvit fart åt dessa sägner. I regellös yppighet hade hans mäktiga fantasi skjutit upp, i det den hämtade riklig näring af allt det underbara och hemlighetsfulla, som förtäljdes om fjärran länder och haf och hvarmed luften i hans tid mer än någonsin förr eller senare var öfvermättad, men till sist tyckes han själf midt ibland alla dessa skiftande intryck nära nog mistat förmåga att skilja mellan dikt och verklighet. En gammal vishetsregel lär att ej sätta tro till allt hvad skeppare förtälja; och den regeln gäller visst ibland äfven för Kolumbus, ifall man vill räkna noga med honom. Men det må vara det tyska Professorenthum förbehållet att lägga skepparhistorier under vetenskaplig analys, ifall det ej har viktigare