Ord och Bild: 1892

— 392

ting att syssla med. Man får ej stort mera fram därur, än att de lärda herrarne icke mycket förstå af en rask sjömans lif, ehuruväl det nog är en god del lättare att vid sitt skrifbord utföra en dylik analys, än det på sin tid var att upptäcka Amerika.

Kolumbus' maka tyckes hafva varit mera rik på anor än på ägodelar. Åtminstone lär han mellan sina sjöresor måst bidraga till de sinas underhåll med kartritning, som han och brodern Bartolomeo i sin ungdom lärt och hvari de nått en ej ringa skicklighet. Men de förnäma släktrelationer, han genom sitt gifte fått, torde däremot varit honom till ej ringa gagn. Länsherrarne till Porto Santo hade ju tagit sin del i de portugisiska upptäcktsfärderna; och i deras hus blef den unge främlingen helt visst införd i den idékrets, där Indien, guldets och diamanternas, speceriernas och kryddornas land, var alla tankars mål.

Förut är nämndt, hurusom efter den store prins Henriks död det sökta målet syntes på väg att försvinna i ett hopplöst fjärran. Vid den tid, då modlösheten var som störst, uppträdde Kolumbus i Portugal. Huruvida han redan förut närt den tanken att söka Indien genom att segla åt väster, det veta vi icke. Men det var icke han, som först förde denna tanke till sitt nya hemland. Den hade där uppstått ur händelsernas egen logik. Hade den funnits förut hos den unge sjömannen, så var det dock visst hans beröring med huset Moniz, som bragte den att slå rot och taga bestämd form.

Tanken att på den västra vägen nå fram till den yttersta östern är för oss ett så enkelt korollarium af jordens klotform, att man kan taga därpå med händerna. Men det är de enkla tankarna, som ofta låta längst vänta på sig, till dess den rätte kommer och tager upp

dem, såsom hörde de honom till. På Kolumbus' tid låg denna tanke för Öfrigt icke så nära till hands, som vi äro vana att tro. Väl hade de grekiska filosoferna för två tusen år sedan uppställt denna lära för första gången, eller må hända hämtat den i mer eller mindre fullfärdigt skick från Egyptens eller Babylons vise. Väl hade Aristoteles gjort den till en vetenskapligt bevisad sanning, som sedermera lades till grund för de geografiska framställningarna och ingalunda var okänd för den senare medeltidens bildade sjöfolk. Men på djupet af människornas sinnen låg ännu alltjämt den genom årtusenden nedärfda föreställningen om jorden såsom en flat skifva under himla-hvalfvets kupa och omfluten af världsfloden Oceanus; och under medeltidens mörkaste dagar hade denna lära vunnit ny makt öfver själarna. Äfven hos dem, hvilkas förstånd länge sedan öfvervunnit denna lära, låg den kvar på bottnen af deras känslolif och inverkade dem ovetande på deras tankegång, så att det aldrig föll dem in att draga den enkla konsekvensen af jordens klotform, som de i teorien erkände.

Med stöd af visserligen ganska ofullkomliga mätningar hade alexandrinska lärde redan utfört beräkningar af jordklotets storlek, som kommo sanningen så nära, som då gärna kunde väntas. Eratostenes hade beräknat jordens omkrets en sjettedel för stor, Ptolemæus en sjettedel för liten. I förra fallet skulle dess ytinnehåll blifvit vid pass en tredjedel större, i det senare vid pass en tredjedel mindre, än den verkligen är, — i båda fallen måste man snart inse, att den kända världen rundtom Medelhafvet endast utgjorde en försvinnande liten del af jordens hela yta. Återstoden kunde man ej gärna tänka sig som idel tomrum, helst inom den värld man kände till, landet intog långt större utrymme än vattnet. Redan Eratostenes tänker sig möjligheten af en eller flera bebodda världsdelars tillvaro mellan det