Ord och Bild: 1892

— 393 —

yttersta Asien och Europa; andra antogo till och med, att bortom ekvatorn — hvars omgifningar man ända till Henrik Sjöfararens tid tänkte sig lika obeboeliga för hettans skull som polartrakterna för kölden — skulle ett nytt svalt jordbälte erbjuda hemvist åt okända människosläkten. Uttalanden af sådana stormän som Aristoteles och Seneca gifva vid handen, att de tänkt sig oceanen mellan Spanien och Indien — hvarmed då och allt framgent förstods hela Asien öster om Indusfloden — vid gynnsamma vindar kunna öfverfaras på några få dagar. Sitt sublimaste uttryck har likväl den profetiska aningen om upptäckter af okända världar funnit i de berömda stroferna ur Senecas sorgespel Medea:

Venient annis sæcula seris, Quibus Oceanus vincula rerum Laxet, et ingens pateat Tellus, Thetisque novos detegat orbes, Nec sit terris ultima Thule. (Komma i sena åldrar tider, då oceanen bräcker tingens bojor, och väldig vidgar sig jorden, Tetis afslöjar nya världar, ej är ytterst bland länder Tule.)

Hvad som gifvit stöd åt föreställningen om ett fjärran land i väster, det var, att detta land då och då själft påminte om sin tillvaro. Till det nordvästra Europas kuster för Golfströmmen ännu i dag drif-ved och främmande växter. Där ha äfven delar af lasten från skepp, som i nyare tider förlist i de västindiska farvattnen, drifvit i land; och slikt kan väl äfven hafva händt i äldre tider. På de nyupptäckta Kanarieöarnas och Azorernas kuster gjordes oftare än annorstädes dylika fynd, som kräfde sin förklaring och satte eftertanken och inbillningskraften i rörelse. Viktigare ännu var, att lik af ett främmande, okändt människoslag där sades ha flutit upp; och långt förr skola lefvande skeppsbrutna af obekant härkomst hafva

barossas dagar; och ännu senare historiskt bestyrkta fall vittna med full visshet, att de åtminstone varit möjliga.

Allt detta hade redan i forntiden och så allt framgent gifvit upphof åt sägner om okända länder i väster, som bland sjömännen gingo från mun till mun eller bevarades i de lärdes skrifter och i hvilka dikt och verklighet äro ytterst svåra att skilja från hvarandra.

Fjärran i sagans dunkel hägrar Platos Atlantis. På flera ställen i sina skrifter ordar filosofen om en hemlighetsfull ö, belägen ute i oceanen bortom Herakles' stöder och stor som Asien och Libyen tillhopa, om hvars tillvaro den gamle lagstiftaren Solon under sina resor fått vetskap af Egyptens präster. Pä denna ö skulle lefvat mäktiga folk af hög kultur, som under flydda årtusenden genom sina anfall hotat Egypten med undergång, ända till dess deras land på en enda natt försjunkit i hafvets djup. Det var till detta Atlantis, som den helleniske vise tänkte sig den ideala stat förlagd, för hvilken han ej fann rum bland dagens slit och kif. På fullt allvar hafva lärda män uppställt den teorien, att Kanarieöarna, Azorerna och andra öar utanför Gibraltars sund äro delar af Platos i hafvet sjunkna drömland; men efter Amerikas upptäckt blef den åsikten snart allmän, att det var där, som Atlantis vore att söka. Men vill man finna svaret på denna gåta, måste man söka det åt det håll, dit filosofen själf pekar, nämligen det gamla Egypten. Nu förtälja dess hieroglyfer, att Egyptens storhetstid för mer än tre tusen år tillbaka blifvit bragt till ända genom väldiga anfall af förenade sjöfolk från Medelhafvets nordliga öar, hvilka slutit sig samman i stora förbund allt ifrån Egeiska hafvet intill Sardinien och hvilkas anlopp blott med yttersta möda kunnat afvärjas. Mycket talar för, att det är hos dem vi uppkastats på Europas kust. Minnen af ha att finna det Atlantis, hvars läge dylika händelser hafva förvarats från bortom Herakles' stöder helt enkelt förromerska kejsartiden och Fredrik Bar- klaras på det sätt, att Europa ju från