Ord och Bild: 1892

— 434 —

egyptisk ståndpunkt mycket riktigt ligger pä andra, det vill här säga norra sidan af Gibraltars sund. Denna skiftning af synpunkt har i så fall undgått grekerna, och egendomligt vore det i sanning, om den attiske filosofen själf skulle lefvat sitt lif på detta samma Atlantis, som hans inbillning förlade till jordens yttersta gräns.

Medeltiden vimlar af sagor om öar långt borta i västerns haf. De keltiska folken vid Europas västra rand visste mycket att förtälja om det haf, vid hvars strand de lefde som den ariska världens yttersta utposter och hvars ändlösa rymder deras inbillning gärna fyllde med okända underting. Den helige Brau-dan, som i sju år irrat från ö till ö i det stora hafvet, till dess han finner ett paradisiskt, öfvermåttan härligt land, där dock äfven onda andar dväljas, är måhända en gengångare ur den hedna gudavärld, som lefde kvar under den kristna legendens skyddande förklädnad; och berättelsen om Madoc, den walesiske konungasonen, som vid år nyo skulle gjort flera resor till ett okändt land, är för oklar och apokryfisk att förtjäna vidare afseende. I de dagar, då morerna för alla utom sig själfva stängde vägen från Atlanten till Medelhafvet, hvilket de därmed i själfva verket gjorde till ett slutet haf, uppstår kring dess kuster en krets af sagor, hvilka skjuta ny växt, sedan spärrningen af sundet upphört. Det är fåfängt att forska efter läget af öarna Brazil och Antilia — hvilka namn efter Amerikas upptäckt fästes vid Brasilien och Antillerna —, och kanske döljer sig under namnet Brazil intet annat än den redan då berömda engelska handelsstaden Bristol. Men säkert är, att den senare medeltidens kartritare hade mycket besvär att finna plats för alla dessa öar på sina afbildningar af världen; och äfven Kolumbus trodde fullt och fast pä deras tillvaro.

Blott en enda af alla dessa sagor innesluter en bevisad historisk verklighet,

■ och det är den för alla nordbor välkända sagan om Vinland det goda. Professor Gustav Storm i Kristiania har omsider slutgiltigt besvarat den frågan, på hvilken del af Amerikas kust nordmän kort efter år iooo landat. Den envist fasthållna, ännu så sent som i år uti en så ansedd

■ publikation som Edinburgh Review upprepade åsikten, att Vinland låg på Massachusetts' kust, måste totalt öfvergifvas, sedan Storm med bindande skäl visat, att det ej kunnat ligga längre i söder än Nova Scotias ostkust. Hvad som förut varit alldeles ofattligt, att nordborna låtit den nya världens skatter ligga obeaktade för att i hemlandet kämpa om en knapp tillvaro, blir då förklarligt, — de ha helt enkelt aldrig anat, att dessa skatter funnits till. Hade Vin-landsfararne allenast känt till torskbankarna vid Newfoundland, skulle både den Nya Världen och den Gamla i detta nu haft ett annat utseende. Trots alla sagornas utsmyckningar, som Storms kritik rensat bort, och trots allt tal om vilda vinrankor och själfsådda åkrar, såsom i Völuspå efter världsdomen, står det klart, att det nya landet ej ägt några rikedomar, som mäktat hålla främlingarne kvar, men väl genom okända, skräckinjagande naturföreteelser afhållit dem från att komma åter. Blott en gång till har en nordbo åter sökt att nå Vinland. Det var en grönländsk biskop, som kristligt omvändelsenit förde ut att år i I2i söka nalkas dess ogästvänliga kuster. Men om hans färd har aldrig något blifvit spordt; sannolikt har han omkommit på vägen bland isberg och töcken.

För den Öfriga världen ha Vinlandsfärderna intill nyare tider förblifvit okända. En sinnrik hypotes, som velat göra troligt, att Kolumbus 1477 på sin färd till de nordliga farvattnen skulle gästat Island och där hört talas om Vinland, saknar hvarje spår af grund. Hade han vetat af nordbornas färder, blefve det för öfrigt oförklarligt, hvarför han ej