Ord och Bild: 1892

— 395 —

styrde sin kosa upp emot nordväst, i den riktning, där han lättast kunnat tölja deras spår.

Om det alltså icke mer än i ett enda fall är historiskt bevisligt, att hvita män landat i Amerika fore Kolumbus, är det däremot mycket möjligt, ja sannolikt, att under årtusendenas lopp mer än en oförvägen sjöman, som vågat sig för långt ut på Atlanten, blifvit vinddrifven till dess västra kuster; och möjligt är äfven, att en och annan af dem kunnat vända om för att förtälja om sin färd. Härigenom blefve det lättare att förstå de mexikanska sägnerna om den hvite Quetzalkoatl, kulturbringaren, som kom från öster med fred och milda seder och som efter väl förrättadt värf vände åter öfver hafvet till solens länder. Minnen af dylika händelser skulle äfven göra det lättare att förstå, huru sägnerna om fjärran okända länder med sådan ihärdig seghet kunde hålla sig fast i folkens föreställning. Men där ej spår af bevis finnes, har historien intet att säga.

Allt ifrån forntiden hade tvä olika meningar om den yttersta östern stått mot hvarandra. Den ena, som stödde sig pä uppgiften om karavanvägarnas längd, gaf den ett läge öster ut från Europa, som någorlunda svarade mot verkligheten; den andra ville skjuta det högst betydligt längre fram mot öster. På den västra vägen skulle enligt den förra åsikten ett omätligt afstånd skilja Asien från Europa, medan enligt den senare hafvets bredd föga skulle öfverstiga en tredjedel af jordens omkrets. Båda hade till hälften rätt, hvar på sitt vis, — den ena under förutsättning, att intet land funnes mellan Asien och Europa, den andra under förutsättning, att Asien räckte vid pass så långt som till Amerikas östra kust. På den möjligheten, att ett tredje land kunde finnas mellan Asien och Europa, tänkte lyckligtvis hvarken

Kolumbus själf eller hans samtid, — lyckligtvis, säga vi, ty från försök att nå detta land skulle vidskepelsen mera afskräcka än vinningslust eller vetgirighet lockat. På det sättet skulle kanske Amerika icke på länge blifvit upptäckt, och säkert icke af Kolumbus. Indien, och endast Indien var det, som med sina skatter lockade hans och alla andras håg.

Nu stod alltså uppgiften att på västra vägen nå detta rikedomens land främst på dagordningen i Portugal. En af tidens berömdaste vetenskapsmän, florentinaren Toscanelli, hade gripits af denna tanke och beslöt att vända sig till konungen af Portugal med ett förslag till dess förverkligande. Han ställde fördenskull till konungens biktfader, kaniken Mar-tinez, ett bref, hvari han utvecklade sin tanke, och fogade därtill en karta, som skulle framställa den väg, man hade att lägga till rygga för att nå fram till Marco Polos Cathay och Zipangu, som vi kalla Kina och Japan. Men konung Alfons V intresserade sig vid den tiden — omkring 1474 — vida mera för sina stridigheter med grannriket Kastilien än för det stora indiska problemets lösning; och diverse försök att nå Brazil, Antilia eller Brandans ö, som en eller annan äfventyrare på egen hand företagit men som af naturliga skäl misslyckats, hade bragt alla planer till västliga upptäcktsfärder i vanrykte såsom fantastiska utopier. Toscanellis förslag lades å sido och ledde för tillfället ej till något resultat.

Ovisst är, huru det kommit till Kolumbi kännedom, men sannolikt har det skett genom hans makas fränder. På den tiden bevarades alla förslag af vikt för staten med ängsligaste omsorg såsom statshemligheter; och det förblifver i alla fall märkligt, att en främling med hans något äfventyrliga föregåenden lyckats vinna kunskap om detta högviktiga aktstyckes tillvaro. Nog af — ett eller annat år efter sin ankomst till Portugal fattar han det beslut, som skall blifva af ödesdiger inflytelse på hans egen och