Sida 426
Kolumbus. Af Emil Svensén. Med 5 bilder
alla kommande släkters framtid. Genom en väns bemedling sänder ban ett bref till den gamle lärde och utber sig af honom nödiga upplysningar rörande hans förslag.
Den åttioårige Toscanelli hade helt visst med harm och sorg sett sitt förslag gä om intet. Nu må han hafva erfarit något af den glädje, som en man af hans skaplynne känner, då han invid dödens port ser sitt lifs stora tanke slå rot och spira upp i ett yngre sinne. Kolumbus fick snart mottaga en afskrift af hans bref och en kopia af hans karta. Det var den gamles testamente, och han afled själf kort därefter. Men den unge hade han för lifvet kedjat fast vid sin stora upptäckartanke. Kolumbus har fått en lifsuppgift, ett mål att sträfva för, och åt det målet ägnar han sig nu af alla sina krafter, af ali sin själ och af ali sin håg. Det fyller hans tankar tidigt och sent, dag och natt, och med undran, nästan med häpnad se vi, huru mannen inför våra ögon höjer sig och växer. Den forne äfventyrlige fantasten, som med sitt ej alltid sanningskära skryt ingifvit föga intresse och ännu mindre sympati, är med ens förbytt i en hjälte, hvars själ väl ännu ej är och knappast någonsin blir helt frigjord från sin beskärda del af mänskligt slagg men som dock med outtröttlig ifver och brinnande hänförelse gifver sig helt och hållet åt den stora plan, hvars fullbordan skall göra hans namn till ett af de största i alla tider.
Efter det han mottagit den gamle lärdes bref, är Kolumbus en världshistorisk personlighet, och vi kunna numera fatta oss kortare om den allmänna gången af hans lefnadsbana, som enhvar ju känner till förut. Men hvar helst hans namn med ära nämnes, där bör ej heller Paolo Toscanellis namn förgätas. Ty utan honom och hans bref hade kanske den store upptäckaren aldrig blifvit den man han blef.
)6 -
Veterligen har Kolumbus aldrig hembjudit sin plan till sin egen fädernestad. Det skulle ock till ingenting hafva tjänat, ty äfven om det stolta Genua därigenom låtit afleda sig från sin täflan med Venedig i hemmets farvatten, skulle det för allt hvad det kunnat vinna bortom världshafvet stått i lika stort beroende af den makt, hvilken behärskade Gibraltars sund, som det för sina nybyggen vid Svarta hafvet stått till Byzanz' störtade kejsare.
Men på Portugals tron satt sedan 1481 Johan II, en konung efter Henrik Sjöfararens sinne, och till honom vände sig nu Kolumbus med sina förslag. Till deras försvar använder ban inför konungen och dennes rådgifvare hela det kunskapsmått,
han under tidernas längd kunnat förvärfva sig, hvilket för sin tid icke var ringa men hvari den själflärdes förtjänster och brister pä ett egendomligt sätt blanda sig. Han åberopar hvad Petrus Alliacus och andra af tidens geografer veta att förkunna om jordens yttersta länder; han återgifver hvad som passar till hans teorier hos de klassiska auktorer, hvilka han med stor möda lärt sig att studera på grundspråket; han anför hvad Marco Polo har sagt om Cathay och Zipangu, hvilkas rikedomar han med sin glödande inbillningskraft utmålar för sina tviflande åhörare. Naivt och okritiskt upptager han från sina källor endast det, som lämpar sig för honom, och förkastar lika godtyckligt allt det öfriga. De stora gärningarna utfördes i alla tider af de naiva, trosstarka entusiaster, som med underskattande ringaktning för alla hinder gå den väg, som ingifvelsen visar dem, och icke af de skarpsynta, pröfvande kritiker, som vid alla företag främst se på bristerna i teorien och svårigheterna vid utförandet.
Men en sak förteg Kolumbus visligen, och det var sin brefväxling med Toscanelli. Det skulle kanske stått honom dyrt, om han låtit förstå, att han fått vetskap om hvad de styrande ville omsorgsfullt bevara såsom en dyrbar stats-
Källa: Project Runeberg ·
