Ord och Bild: 1892

3 97

hemlighet. Men det kom honom också illa till pass, att han för sina syften icke vågade betjäna sig af den gamle lärdes ännu alltid obestridliga auktoritet men däremot sorgfälligt måste undvika allt, som kunde tyda på kunskap om dennes förslag.

Halft med misstro, halft med intresse tyckes man hafva lyssnat till hans djärfva planer. Tvärt afvisad blef han icke, men konungen hade nu beslutit att å nyo mera energiskt fullfölja försöken att kringsegla Afrika, hvars södra spets Bartolo-meo Dias några år senare lyckligt uppnådde. Då intresset för dessa färder åter fått lif, svalnade hågen för upptäckter i västerhafvet. De fordringar Kolumbus uppställde voro ej heller af det slag, att de höjde hans utsikter. Fullt förvissad om framgången af sina planer och icke mindre medveten om deras oerhörda betydelse för det land, som fick draga fördel af dem, var han för egen del ingalunda hugad att nöja sig med blotta äran. Han begärde därför i blifvande belöning adelskap, amiralsvärdighet, ärftligt ståthållarskap öfver alla nyupptäckta länder och tionde af alla inkomster därifrån. Detta tyckte den portugisiska regeringen vara något starkt, helst i en tid, då konungarne med ängsligaste misstänksamhet vakade öfver att en enskild undersåte icke fick blifva alltför mäktig. I Portugal var det ju till och med ledande statsgrundsats, att den, som under en upptäcktsfärd skördat ära och rykte, aldrig mera fick leda en dylik färd. Det har berättats, att konung Johan, sedan han af-lockat Kolumbus dennes planer, i hemlighet låtit utsända ett skepp för att bakom hans rygg på egen hand utföra dem, men att skeppet efter åtskilliga vidrigheter med illa förrättadt ärende måst vända tillbaka. Berättelsen kan ej historiskt ledas i bevis men stämmer utmärkt väl öfverens med tidens anda.

Hvad som ock var enligt med tidsandan, det var, att den tillämnade upp-

täckaren en vacker dag såg sig på väg att behandlas som statsfånge. Statskonsten var då sådan, som den inom kort skulle sättas i system af Macchiavelli; och ville Portugal ej för egen del göra sig främlingens vidtsväfvande snille till godo, så var det klok politik att hindra andra stater att eventuellt draga fördel däraf. Med utsikt att kanske för lifstiden försvinna i ett mer eller mindre mildt fängelse, kanske hotad med anklagelse att lia satt sig i besittning af statshemligheter, fann Kolumbus det bättre att förekomma än förekommas. Lämnande sin maka död eller döende, flydde han 1484 med sin femårige son Diego från Portugal.

Till en början tyckes han ej rätt veta, hvart han skulle vända sig. En tid har han varit i begrepp att uppsöka konungen af Frankrike och underställa honom sin plan, men händelsernas gång förde honom till Spanien, där vi snart finna honom hos hertigen af Medina Celi.

Kung Johan tyckes hafva ångrat, att han släppt den djärfve sjömannen ifrån sig. Ar 1488 sänder han ett bref till honom i Sevilla, hvari han inbjuder »sin synnerligen gode vän» att återvända till Portugal och gifver honom kunglig lejd att komma, stanna och gå efter behag. För ali säkerhets skull tillades, att 0111 han för vissa orsaker befarade någon obehaglig närgångenhet af de kungliga ämbetsmännen, så tillförsäkrades honom att hvarken varda fängslad, fasttagen, anklagad, ställd för rätta eller förhörd, för hvad sak det vara månde. Men Kolumbus lät icke locka sig tillbaka, och däri har han antagligen handlat klokast.

I Spanien erhåller hans förehafvande snart en ny prägel. Hans för alla intryck öppna sinne kunde ej undgå att påverkas af det starka religiösa drag, som gick igenom det samhälle, där han