Ord och Bild: 1892

— 440 —

tvekade ännu i valet mellan England och Frankrike. Anda till Danmark skola hans planer vid den tiden ha sträckt sig.

Nu följa emellertid slag i slag de händelser, hvilkas minne hela den civiliserade världen snart går att högtidligen fira. Klostret La Rabida öppnar sina portar för den irrande främlingen, lika gästvänligt mot trötta resande som mot husvilla idéer. Granadas fall och den jubelstämning det väcker kring halfön,

— Isabellas återväckta intresse och högsinnade understöd, — utrustningen af de tre små kustfararskeppen för upptäcktsfärden, pålagd den lilla sjöstaden Palos såsom ett straff och tecken till kunglig onåd, — de högt ansedda bröderna Pin-zons anslutning till Kolumbus, som nu var nämnd till amiral och fått alla sina från Portugal kända fordringar bifallna,

— den lilla flottans afsegling från Palos den 3 augusti 1492, — det tvungna uppehållet vid Kanarieöarna, då det ena skeppet redan behöfde repareras, — den vågsamma färden rakt i väster med sin slutliga, obetydliga ändring af kursen, som dock lät amiralen landa på en västindisk ö i stället för pä Nordamerikas kust, — dagtingan med det modlösa, till gränsen af myteri bragta manskapet, — den slutliga landningen å Guanahani den 12 oktober 1492 midt ibland häpna vildar och en natur af paradisisk yppighet, — färderna mellan öarna och den slutliga hemfärden, utan att hafva nått fram till storkanens hof, — Martin Alonzo Pin-zons misslyckade försök att svika amiralen och själf vinna äran af upptäckten,

— Kolumbus' uppträdande i Portugal, där han ej kan neka sig nöjet att låta sig högtidligen mottagas af sin forne herre kung Johan, — hans återkomst till Palos, färdens utgångspunkt, den 15 mars 1493,

— hans slutliga triumftåg genom Spanien,

— allt detta tillhör de historiska handböckernas enklaste fakta och är det ej stället att här återupprepa.

Midt under allt detta förblifver den store mannen sig oföränderligen lik. Det

är alltjämt samma fasthet i det stora, samma småaktighet i det lilla, som vi förut bevittnat. Ej ett ögonblick tviflar han, att hans stora företag skall lyckas, och ej ett grand slår han af på de icke alltför blygsamma kraf på belöning, som han redan framställt i Portugal. Med samma säkerhet som en blind i mörkret styr han, väl utkommen på hafvet, rakt löst på sitt mål i den riktning, som Tosca-nelli utpekat. leke ett ögonblick tviflar han på att vid framkomsten finna vägen till storkanen af Cathay, och för säkerhets skull för han äfven bref med sig till bemälte potentat från sin kunglige herre, hvilken lika litet som Kolumbus vetat af, att mongolernas välde i Kina redan 1368 upphört att vara till. Han tvekar ej det minsta att i San Domingo eller Hispaniola, som han kallar det, återfinna Zipangu, och i Cuba den yttersta udden af Asien och en del af riket Cathay. Han kan ej nog förundra sig, att han ej kan finna ett spår af dessa båda lysande riken med deras höga kultur utan endast påträffar fattiga, i många små stammar och stater splittrade vildar. För visso har han äfven hoppats att i det yttersta Asien möta prästen Johannes och bringa honom en länge väntad hälsning från kristna bröder. När helst han hör ett namn, som aflägset liknar ett dylikt hos Marco Polo, är det genast fråga om samma plats; och så snart han får höra talas om ett land i sydväst, där guld finnes, är det för honom genast Salomos Ofir. Under den långa, vågsamma färden sviktar intet ögonblick hans mod och hans fasta tro, men han mäktar icke hos sitt folk ingjuta sin egen hänförelse. Försiktigtvis för han under vägen dubbla loggböcker, en för egen räkning, där de verkligen tillryggalagda väglängderna äro upptagna, och en annan, där dessa äro betydligt förkortade för att lugna manskapet och hålla det vid godt mod. Och pä hemvägen är han icke säkrare i sina ortbestämningar, än att han tror sig vara