Sida 431
Kolumbus. Af Emil Svensén. Med 5 bilder
40i
vid Kanarieöarna, då han kommit till Azorerna.
*
En af vår tids största häfdatecknare, Leopold von Ranke, har någon gång sagt: »Det är den store mannens öde och storhet, att när han fullgjort sin gärning, då är han själf öfverflödig.»
Hvad Amerikas upptäckare uträttat, sedan han fullgjort sin stora lifsbedrift, det är i själfva verket icke mycket att orda om. Ett och annat aktningsvärdt bidrag till kännedomen om hans sökta Indien har han väl ännu lämnat men intet, som ej hvem som helst af de »små upptäckarne» skulle kunnat gifva lika väl som han. Men i stället börjar det tragiska draget i hans öde att med allt större styrka träda fram.
Vår tids kritik har någon gång sysslat med tvenne kontraster, som den österländska sagan i fantastisk lek roat sig med att ställa bredvid hvarandra, — Aladdin, lyckobarnet, som äger i sitt våld lampan, hvilken kan gifva honom alla jordens skatter, som fått den till skänks utan egen förskyllan och icke vet att sätta värde på den — och Nureddin, den vise mannen, härskaren öfver naturens hemligheter, som aldrig hör upp att söka den underbara lampan, söker den med offret af sitt lif men aldrig finner den. Om Kolumbus må det med sanning sägas, att han i sin person förenat båda dessa motsatser. — han är Aladdin och Nureddin på en gång. Huru oändligt mycket djupare och mera tragiskt skulle ej Nureddins öde blifvit, om han själf ägt den sökta klenoden men med ringaktan kastat den bort, om den så förföljt honom genom lifvet och han ej anat det utan envisats att söka den öfverallt, där den ej fanns? Så har Kolumbus gjort. Han har funnit en ny värld och vet det icke, får aldrig veta det, har icke ens en aning därom, — men i stället äflas han så mycket mer att söka hvad
Ord och bild, i:a àr?.
mindre är, en ny väg till ett gammalt land, som han aldrig finner och aldrig kunnat nå. Med hvarje är som går söker han med en alltmera stigande ångest detta Indien, som ständigt viker undan, allt under det han trampar pä den Nya världens skatter, hvilka det var hans lott att bringa i ljuset och som ligga hopade för hans fot.
Hans andra stora tåg, den stora expeditionen, som ändtligen skulle föra det Atlantiska hafvets amiral till det så länge sökta Cathay, misslyckades fullständigt, emedan dess uppgift var för hvem som helst olöslig, och ökar blott hans kunskap om det västliga Indien med några nyfunna öar. Men han förtröttas icke i att söka, och då han på sin tredje resa når fastlandet och upptäcker jättefloden Orinoco, har han genast klart för sig, att han uppnått den heliga floden Ganges och befinner sig i närheten af det allt ifrån släktets början tillslutna jordiska paradiset. De svårigheter, som det han vet om longitud och latitud lägger i vägen för denna hans uppfattning, kommer den store hypotesmakaren mycket lätt ifrån genom en ny och äfventyrlig lära om jordens päronformiga skapnad, som hans fruktbara hjärna genast har till hands och som borde förefalla mindre orimlig i en tid, hvilken någorlunda kunde mäta afståndet till ekvatorn och därmed äfven meridianerna men ändock höll fast vid att betydligt underskatta jordens omkrets i öster och väster.
De konflikter, i hvilka han invecklat sig med spanska regeringen, tillspetsas alltmer. I en strid, där han icke i allo har rätten på sin sida, vinner han med ens alla sympatier, då till upptäckarens lager äfven fogas martyrens törnekrona, då den råe Bovadilla begår en af dessa dumheter, som äro värre än ett brott, genom att belägga den store mannen med kedjor och föra honom i järn som en simpel förbrytare hem från de land han funnit. Med blygsel skyndar sig väl regeringen att lösa honom ur de
26
Källa: Project Runeberg ·
