Sida 69
Venedig. Några intryck från lagunernas stad af Tor Hedberg. Med 5 illustrationer efter teckningar af E. Kirschner och G. Schönleber
65
Den enes rykte växer långsamt år från år och håller sig uppe, den andre vinner det i ett slag och sjunker så ned i i natten, död som ung men likväl öfverlefvande sig själf.
Har någon af våra konstnärer stigit upp som en sol, så är det Marcus Larson. Redan då han var elev, kallades han ett snille, i Dusseldorf intog han en bemärkt plats, också i Paris gjorde han uppseende, och hemkommen blef han en tid bortåt den mest firade konstnären bland alla samtida. Men den, som kom i närmare beröring med honom, släppte honom ogärna inom sina dörrar.
En gång — det var i Paris — hade han gjort någon anmärkning på betslet på ett ryttarporträtt af Kiörboe. Då denne upplyste om att den saken kände han " själf bäst till, han som varit kavalleriofficer, genmälde Larson öfverlägset: »Men jag har varit sadelmakaregesäll.»
Han förblef gesäll som människa, äfven då han nått mästargraden som konstnär. Han skildras som »framfusig ända till råhet, hänsynslös i fråga om alla vanliga höflighetsformer, skrytsam och storordig, lika oförbehållsamt läggande i dagen sin okunnighet om de vanligaste förutsättningarna för allmän bildning som sin öfvertygelse, att han var en af världens förnämsta konstnärer».
Hvad han med ali säkerhet var, det är ett stort original. Man bör läsa de bref han som stipendiat skref hem till akademien, bref hållna i den käckaste gåpå-stil, sammansatta och stafvade på det mest obesvärade sätt. Han är ej den, som döljer sitt ljus under ena skäppo, men han tvekar ej heller att med naiv tvärsäkerhet uttala sin förtjusning öfver det han finner förtjusning värdt. —
Han var bondson — född 1825. En uppåtsträfvande natur men som ej rätt visste, inom hvilket område han skulle bli en storhet. Att det ej kunde ske inom sadelmakaryrket hade han snart
Ord och bild, i:a årg.
klart för sig. En gång tänkte han bli operasångare men ångrade sig och vände om, då han redan var på väg till operan för att anmäla sig som debutant.
I stället blir han målare. Ar 1846 träffa vi honom i akademiens antikskola, två år därefter har han flyttat upp i »modellen».
Han förstår genast att föda sig på sin pensel. Han fabricerar porträtt för 15 rdr stycket, — för 25 riksdaler blir en hel familj med alla barnen avkonterfejad. Han målar landskap och sjöstycken. De sistnämnda bli särskildt omtyckta, befinnas Öfverträffa hvad som åstadkommes af kapten Berger, den tidens ende marinmålare i Sverige, och säljas utan svårighet.
Ar 1849, då han ^utställt sex sjöstycken, talar Aftonbladet om hans pensels »geni, djärfhet, natursinne och omväxling» men uppmanar den unge målaren att ägna mera omsorg åt detaljstudiet. Aret därefter, då han erhåller en andra klassens medalj vid akademien, nämnes han i dess högtidstal som en stor förhoppning.
Ar 1851 får han kungliga medaljen för inlämnade målningar med fritt valda motiv.
Han hade då redan varit ute och sett sig om i världen, hade i Norge blifvit hågad att måla vattenfall och i de ödsligaste trakterna af Småland fått smak för att framställa vildmarksnatur. Han hade gjort marinstudier under en tur med ett af flottans fartyg, och ett par lektioner hade han tvingat sig till af Melbye i Köpenhamn.
Så kom han i september 1851 till Dusseldorf och steg in i Andreas Achenbachs atelier. Och hvad han där fick se, försatte honom i eld och låga.
Achenbach — skrifver han hem — är »en målare som för närvarande är den största i sin genre i Europa», han målar marin och landskap »lika märkvärdigt», har nu på staffliet en ståtlig tafla: »storm med granskog och en björk, som rycktes loss med rötterna, som hängde öfver
5
Källa: Project Runeberg ·
