Sida 70
Venedig. Några intryck från lagunernas stad af Tor Hedberg. Med 5 illustrationer efter teckningar af E. Kirschner och G. Schönleber
— 66 —
vattenfallet. Alla målare här med en tanke har aldrig sett maken till mästerverk . . . man vill blott tänka sig sorlet och braket af träden», och priset är 10,000 riksdaler — berättar han, allt i ett andetag.
Han bad Achenbach att »som elev eller åtminstone mot betalning erhålla korrigering ett par gånger i månaden». Mästaren var numera »generad af dylik befattning» och lämnade ett afböjande svar, men han kom ändå en dag upp till nykomlingen, som då höll på att uppteckna stora landskap på stora kartonger. Med orden: »jag kommer snart igen», lämnade Achenbach atelieren, sedan han sett på hvad där fanns.
Larson gaf honom mycket nytt att se på. Mästarens djärfhet i framställningen af naturen i uppror hade gifvit nykomlingen blod på tanden. Tur hade han. Han fick resepension hemifrån akademien, sålde till konstföreningen i Düsseldorf, fick många beställningar, blef uppmärksammad och förtjänade pengar. Men af kamraterna var han illa tåld. Där räder
— yttrar en af dem i ett bref — den bästa anda, men Larson får ej umgås med dem.
Från Dusseldorf går hans väg till Paris.
Där finner han andra grundsatser rådande än i Düsseldorf.
»Mina fransmän» — skrifver han hem
— »äga något anat som ej di andra äger — nämligen att kunna måla — genom dess färg — dess breda fraPanta uppfattning — detta ger lyster åt det hela konstverket, att man ej kommer att tänka eller önska ha detaljer.»
Men han finner alis ej oblandadt behag i det han ser. Det finns intet land, säger han, där konsten missbrukas så som i Frankrike. Konsten är ihålig och liten. Den ende verkligt storslagne konstnären är Horace Vernet, den målare, som för öfrigt slår mest an på honom, är Troyon. »De andra målranna, med undantag af få, målar till konsthandlarna efter Publi-
kens smak.» Och allt för ofta uppoffra de »naturen och formen för effektens skull» — ett uttryck, som man måste förvåna sig öfver att finna hos Marcus Larson, den blifvande snabbmålaren och knalleffektsökaren.
Han medger likväl, att Paris är konstens hufvudstad, »hjärtat af världen, där allt stort och snillrikt samlas».
Själf blir han visserligen ej oberörd af de moderna riktningarna inom den franska konsten. Han har på senare tid fått höra tadel, därför att han utför sina målningar alltför noggrant och ängsligt. Han försöker nu en djärfvare penselföring och är ej sen att tala om, att detta lyckas honom. Men i själfva verket lär han mindre af sina samtida. I Ruysdael finner han den mästare, som gifvit kraftiga impulser åt Achenbach, och det mäktiga intrycket af den djärfve holländaren, hvars »kustlandskap i storm» han kopierar på »Lufvern» (Louvre) och sedan lämnar som receptionsstycke till akademien, gifver ny flykt och kraft åt hans pensel.
Det är både invecklade och storartade motiv, han nu väljer. Han beskrifver själf en af sina taflor frän 1856 i följande ord:
»Ett svenskt landskap med vattenfall, uppgående storm med regn, i Bakgrunden är berg belysta emot den klara luften som skåckar sig alltmera till sammans, till höger i bakgrunden höjer sig en kal backe med En gammal kyrka som blir belyst af solen, i mellanplan ser man nedrasade klippblock som störtat ner trän dc högre Bergpartierna, som ligger i Slagskugga från det Stora Molnparti som beskuggar dahlén der några qvarn och Sågverk ligga till venster tilltar skogen med kulfalna träd som blir belyst af solen jemte hufvudpartiet af vatt-fallet med några nedstörtade granitblock, från skogen slingrar sig en väg öfver en gammal kafvelbrygga öfver till förgrunden der ett par Martallar som belyses af Solen emot den mörka luften jemte kulfalna träd i förgrunden.»
Källa: Project Runeberg ·
