Sida 71
Venedig. Några intryck från lagunernas stad af Tor Hedberg. Med 5 illustrationer efter teckningar af E. Kirschner och G. Schönleber
Denna beskrifning på sin nya tafla sänder han hem till akademien. Han påpekar själf, hur »rikhaltig» kompositionen är.
Han berättar äfven, att de som sett taflan, lofordat den och sagt, att den är »målad med en friskhet och sanning till den grad ... att di har här aldrig sett något dylikt.»
Om en annan tafla heter det kort och uttrycksfullt:
: }Min solnedgång som jag exponerade här förbluffade Parisarna.»
Framgången hade följt honom från Dusseldorf till Paris. Det stora landskap med vattenfall, han inlämnat till världsutställningen 1855, såldes genast till England för 9,000 francs och belönades vid prisutdelningen med »mention».
Det hade, berättar Larson själf, varit antecknadt till andra medaljen men gick ej igenom, utan Gude fick den, fast hans t^fla »i allas omdöme» var sämre —• det är den förbigångne, som talar. »Tidemand och jag» — påstår han äfven — blefvo föreslagna till hederslegionen. Tidemand fick den, men »jag» blef utan.1
Beställningar med åtföljande inkomster fick Larson emellertid i tillräcklig mån. Då han styrde kosan hem på hösten 1857 hade hans rykte gått dit före honom, och han hade numera endast att bevara det namn han vunnit.
Den »rikhaltiga» kompositionen utställdes i akademiens stora sal, akademien valde honom till ledamot och uttryckte offentligt sin glädje öfver herr Larsons taflor.
Han var den firade konstnären. Höckert, som samtidigt kommit hem efter att ha vunnit en första klassens medalj vid världsexpositionen, blef alis ej hyllad så som Larson. Hvart denne kom, stod festmiddagsbordet färdigdukadt med he-
dersgästens stol kransad. Att han fick vasaorden, ansågo hans beundrare ej vara utmärkelse nog. Man ville gifva honom en nationalbelöning, och det fanns konstälskare, som föreslogo hos rikets ständer, att staten skulle inköpa en af hans större taflor för 15,000 riksdaler. Motionen härom bifölls af borgar- och bondestånden, men frågan gick sedan upp i rök.
Han hade nu nått höjdpunkten af sitt konstnärsskap. Nu började resan utföre, och den gick med samma fart som soluppgången. Så många taflor, som målaren på modet hann måla, såldes ögonblickligen — och han, hvars förmåga att göra af med pengar var lika storslagen som hans produktivitet, målade så många taflor, som han kunde få sälja. • Bredt och djärft målade han numera, gaf sin sjudande fantasi fritt lopp och litade på Sin beundrade tekniska bravur. Naturstudiet däremot försummades mer och mer, men det märkte icke köparne, de ville i första rummet ha effekt.
Och så blefvo Larsons taflor alster af en genialisk kraftmålares ohejdade begär att få frossa i färgeffekfer, att trolla fram stora taflor på få timmar. Att teckna eller undermåla kom ej i fråga. Penseln började att täcka duken i ena hörnet och gick sedan utan uppehåll, till dess hela fantasistycket var färdigt.
Larsons excentriska konst liksom hans excentriska lefnadssätt lät mycket tala om sig. Han bosatte sig vid Flenshult i norra Småland. Uppe på en bergssluttning byggde han där med material från gamla lador och skjul »en storartad villa», fem våningar hög. Öfverst reste sig en 70 fots stång, och från dess spets skulle en lykta sprida sitt sken öfver flera socknar. Det var hans afsikt att där inrätta en nordisk skola förlandskapsmålare.
Själf uppträdde han som grand seigneur på sitt sätt, hade en betjänt, som hette Peppar-Nisse och som gick klädd i grönt livré, — körde i karriär öfver gärdesgårdar och grindar och lefde det mest ogenerade lif, känd af hela orten.
1 Bland de 117 konstnärer, som vunno »mention», voro, förutom Larson, följande skandinaver: Exner, Gertner, Mörten Miiller och Böe. 49 medaljer af tredje klassen utdelades, 46 af andra klassen och 55 af första.
Källa: Project Runeberg ·
