Samtiden. 1859

motiverat sin ansökan från statskyrkans bekanta sorgliga tillstånd, tilläde de: ”Om den tro vi i denna menighet vilja bekänna och om det förhållande hvari vi önske stå till konung och fädernesland, vilja vi icke närmare utveckla oss, enär vi hoppas, att redan den önskan att få pastor Grundtvig till vår prest måste vara hela Danmark en borgen för att intet samfund skulle kunna stå i ett hjert-ligare förhållande både till den lutherska kyrkan och till det danska folket.” Vid denna ansökan voro förklaringar af båda de resp. presterna, att de voro redo att åtaga sig befattningen, jemte följande ord af G. bifogade: ”Jag förklarar och betygar, att efter den erfarenhet jag i 25 författareår och i 20 embetsår gjort och med den grad af kristlig upplysning jag uppnått och många gånger ovederlagd har utvecklat, är en kyrklig skiljsmessa mellan de gammaldags Lutheraner och de nymodiga oundvikligt nödvändig, och det likaså mycket för borgerlig enighets och fri vetenskaplighets som för den kristliga samvetsfrihetens och den menskliga ärlighetens skuld . . . och jag ser då icke rättare än att skilj smessan sker på lämpligaste sätt, när det tillätes de prester, hvilkas samvete icke längre tillåter dem att bekläda embete i statskyrkan, att derifrån utgå med deras, många eller få, åhörare, och i kyrkligt hänseende sörja för sig sjelfve .... Det är allom veterligt, att jag i mer än 20 år med mun och penna arbetat på att bringa statskyrkan till dess förlorade öfverensstämmelse med lagarnes föreskrift och de symboliska böckernas klara innehåll; men då nu det oaktadt omständigheterna så sällsamt invecklat sig, att just vi måste anhålla om tillåtelse att utträda ur statskyrkan, så är det klart, att å ena sidan äfventyrar staten icke det minsta vid att inrymma en så billig önskan, och å den andra skulle ett afslag sätta regeringen i den obehagliga ställningen att bruka hårdhet mot dem i statskyrkan som dock onekligen hafva lagen och historiens berömlige (priselige) vittnesbörd århundraden igenom för sig.” Remitterad från det kongl. cancelliet till biskopens och prostarnes utlåtande, afstyrktes naturligtvis denna ansökan, och det af H. G. Clausen i fördömmande ordalag. Det kunde ej vara tvifvel underkastadt, hvad parti regeringen skulle taga: hon fann den förutsättning, hvarifrån de sökande utgått, lika obevist som förnärmande, och tvänne borger smän, som inlemnat ansökningen, blefvo uppkallade för biskopen, att han skulle öfvertyga dem om det ogrundade och otillbörliga i deras begäran. Den 2 Febr. 1832 utföll det nådiga af slaget derpå, och detta afslag fann G. så afgörande, att han få dagar derefter för första gången infann sig i den församling som hölls på ”Kalkbrännerier-