Samtiden. 1859

na”, och predikade öfver de orden: Här är oss godt att vara, här vilje vi bygga oss hyddor. Nästa söndag predikade han åter, men då var trängseln omkring talaren så stor, att man måste vara betänkt på en större lokal för dessa sammankomster. Den 27 Febr. s. å. blef G. instämd för ”politiet” och jemte pastor Siemonsen och mag. Lindberg, hvilken senare varit konventikelvärd på Kalkbrän-nerierna, hotad med arrest. Då gick han till biskopen samma dag och lät denne veta, att han nästa gång ämnade hålla sammankomst på Christianshavn, der ett ”loftrum blifvit inredt till bönesal.” Detta föranledde d. v. biskopen, P. E. Muller, en from och eftergifvande man, att följande dagen skrifva till cancelliet och tillstyrka regeringens medgifvande åt G., som ju vore ordinerad prest, fast icke mer tjenstgörande i statskyrkan, att hålla dansk aftonsång i Fredriks tyska kyrka. Detta beviljades redan den 1 Mars, så att G. nästföljande söndag höll sin första predikan i nyssnämnde kyrka ”såsom fri predikant för fria åhörare, men utan att få utföra någon af de öfriga presterliga funktionerna.” Friheten var alltså ej stor, men isen dock bruten åt det frikyrkliga hållet och ett vederbörligt erkännande lemnadt åt församlingen att få sluta sig kring en lärare, som hade dess förtroende. Medgifvandet väckte naturligtvis stort bekymmer inom högkyrkan, hvilken redan stod på så svaga fotter, att den dervid skakades. Ett tag till af en sådan Simson, och hela byggnaden skulle ramla — utan att dock begraf-va honom under ruinerna! D:r Mymter var nu åter framme och skulle hålla igen, men hans hand var för svag att hejda rörelsen. I en suckande afhandling ”Om Udträdelse af den Danske Stats-kirke” fann han Grundtvigs och hans vänners påstående ”i alla hänseenden orimligt och oförsvarligt.” De socken- och prestbundna menigheternas odrägliga samvetsbörda och förtryck var icke att räkna mot den oordning, som skulle inträda i kyrkan, om detta exempel vunne efterföljd. Efterföljd vann det icke, ty på landet fanns ingen Grundtvig, och i hufvudstaden hade den troende församlingen tills vidare nog af honom såsom själasörjare. Aftonsången i Fredriks kyrka på Christianshavn blef alltmer besökt, och der skulle G. nu komma att predika in på åttonde året eller tills han blef anställd såsom prest vid Varton. Emellertid underlät han ej att alltjemt påyrka samma frihet åt andra, som den, man beviljat honom personligen. Men i stället för att längre följa honom i denna föga varierade strid och .se honom åter invecklad i nya konflikter med prelater och byråkrater, de der ej kunde smälta den seger han redan vunnit, än mindre fördraga, att han postulerade