Sida 160
Leroy de Saint-Arnaud
och adelsprepositjenen. Men det som är ämnadt till en marskalk tillägger sig adelstiteln i tid. Sällsamma ironi af ödet; just inom sjelfva de maktegandes leder måste den franska adels-strafflagen uppträda med den största försigtighet!
Den unge Leroy böljade tidigt denna oundvikliga konflikt mellan ”debet och kredit”, med hvUken bokföringen utfyllt det tom* rum moralen lemnat efter sig; han tycktes i tid vilja frigöra sig från den sista af alla ”fördomar.” Denna emancipation kar blifvit hans lefnads valspråk och har i dess mest afgörande ögonblick antagit gestalten af en befallande nödvändighet. Intressenas dialektik måste i vår brytningsperiod endast aHtför bokstafilgt uppfattas. Med intressen förstås räntor, liksom ”våra skulder” betyda skulder.
Sålunda begåfyad med det predestinativa elementet, blef den unge Leroy läijunge i Coliége Louis-le*Grand, der han länge nötte skolbänkarne utan att just rikta sig med nägra betydliga kunskapen, men icke utan att lemna efter sig förargelseväckande minnen. Kan trampade gatstenarne i Bordeaux, trampade gatstenärne i Pa» ris, väntade på en slump, som skulle leda honom till hans bestämmelse, till dess han slutligen, under Ludvig XVIIIts regering, fick sigte på dét kungliga lifgardet (Garde du corps). Man petitione-rade, man uppvaktade hos vederbörande så länge, till dess Leroy, utan föregående {jenst, utan examen, blott och bart på grund af de garantier, som gåfvos för hans legitimistiska tänkesätt, hade blifvit underlöjtnant vid ljfgardet. 1 kompaniet iNoaUles’ matrikel står han helt enkelt som ”Leroy”;vden som med egna, ögon vill öfverr tyga sig härom, finner matrikeln i franska krigsministérens arkiver.
Leroy utmärkte sig genom exalterad rojalism, isynnerhet lyste han i de slagsmål, som i medlet af år 1820 i oragifningen, af den deputerade kammaren utkämpades mellan studenter, handelsbetjen-fer och officerare på half sold .å ena sidan, och lifgardister, officerare af det kungliga gardet i civildrägt och polisagenter. å den andra. Då knytnäfsrojalismens goda tid tilländalupit, efter det spanska interventionskriget, som skenbart befåstade Bourbonernas thrpn, skulle lifgardet utmärka sig genom sedigt, om militärisk finkänslighet vittnande uppförande. Med sådana, fordringar kunde atomkomplexen Leroy aldrig förlika sig; också måste han på sjelft va sitt kompanis- begäran lemna tjensten. ”Afakedad utan pension”, säger den fåordiga matrikeln. På senare tider har marskalk S:t-Arnaud låtit gifva en prefektur åt en kamrat, som samtidigt med honom och af samma orsaker blifvit utstött nr lifgardet.
Källa: Project Runeberg ·