Samtiden. 1859

gifvit fördragen af 1815 ett af dessa nålstyng, som periodiskt före-komma i Bonapartisternas läger. Det var fråga om garnisonerna på Frankrikes östra gräns, i Elsass; och S:t-Arnaud talade i ett cirkulär om ”provisoriska gränser.” De ”konservativa intressenas solidaritet” motsatte sig på ett högst vördnadsbjudande sätt alla ytterligare på förverkligande af dessa drömmar utgående planer. Det orientaliska kriget inträdde, och dermed ett efterlängtadt tillfälle att taga skadan igen på annat håll. På aldrasenaste tider har general Espinasse förnyat nålstynget, i det han till en deputation från Lille talat om att det väl kunde hända, att deras stad en gång ”upphörde” att vara ”en gränsfästning.” För detta sista nålstyng har afledningsmedlet ännu icke bestämdt blifvit föreskrifvet; man hänvisar på Italien.

Marskalk S:t-Arnaud kunde knappast afbida det orientaliska kriget: han brann, moraliskt och fysiskt, af åtrå efter stora bragder, häftiga sinnesrörelser, seger och ära. Hans offentliggjorda skriftvexling aflägger det mest öfvertygande vittnesbörd för stormen i hans hjerta, för den förtärande oron i hans hufvud. Familjesorger göto olja på elden; knappast var han krigsminister, förrän hans enda son, officer vid 5:te husar-regimentet i Limoges, dog af en lunginflammation. Sex veckor senare förlorade S:t Arnaud sin mor. Då han blef marskalk, bemäktigade sig förtalet, öppet och i smyg, hans person, hans förflutna lif; hvad som ej kan tryckaB, kan talas. De besegrade och misshandlade partierna hämnas; man vet med hvad rätt, man vet ur hvilken arsenal de hemtade sina vapen. I marskalkens bref till sin bror uttalar sig med den yttersta förbittring hans sjudande raseri, hans ursinne öfver motståndare, som han ej förmår att träffa, öfversållad med pilar, likasom den helige Sebastian, framqvider han ur det innersta af ett förtvifladt hjerta: en armé, en armé! en batalj, en batalj! Att i oerhörda bragder qväfva det oerhörda vanryktet, att i en enda stor triumf söndertrampa de tusen hväsande ormhufvudena, att blifva en marskalk af Frankrike, sådan som Soult, som Ney, detta var hans vanmäktiga åtrå.

Nemesis kastar honom som Öfverbefälhafvare i det mest diplomatiska af alla krig, i ett fälttåg, fullt af förutseenden och undse-enden, i en manövrering och ett långsamt förderf, som utportione-rades i Wien; och hvartill ej blott den habsburgska huspolitiken sammansvor sig med skuggan af den heliga alliansen, utan äfven Englands fullmäktige lord John Bussell, ja till och med den franska diplomaten Drouin de THuys hade trådarne i sina händer. Mar-