Samtiden. 1859

i dagen? Då S;t-Arnaud sökte lugna sin ”vän” Leflo, hade han redan i sitt hufvud ordern till öfverste Espinasse: att arrestera qvestorerna Baze oeh Ledd och i händelse af motstånd döda dem! General Bedean gick det icke bättre; den nya krigsministern visade sin erkänsla på alla håll.

* i

Utan S:t-Arpaud ingen statskupp, det är afgjordt. Buru nödvändigt det än må hafva varit att rädda ”religion, familj och egendom”, ett eget öde är det dock, att denna räddning har måst åvägabringas genom en man, hvars lefnadslopp låter karakterisera sig genom följande predikater: öfverspänd legitimi st, ur lifvakten utstött officer, pensionär af S:tPelagie, skådespelare, Orleanist, hof-man hos hertigarne, spion i Blaye, benådad af generalerna Rul-hiére och Bedean, general Leflös ”vän.” . . . Men nu råka vi att falla in i den moraliska tonen, i stället för att berätta ett oregelbundet lefnadslopp i ett tidehvarf af allmän förvirring. Man säger, att S:t-Arnaud för Decemberdagarne haft i händerna en befallning, pndertecknad Napoleon, enligt hvilken han i nödfall skulle låta nedskjuta de arresterade generalerna, öfverste Oharras och sju representanter, upder brand och plundring draga sig tillbaka till Élyséen och vissa förskansningar samt bombardera Paris. Man Sägor, och äfven les on dits äro karakteristiska, att S:t-Arnaud sedermera vägrat att återgifva denna order och skickat den till England. Yid det tillfälle, då de Orleanska godsen voro på tapeten, skall det endgst varit detta factum som räddat generalen från onåd.

Krigsministerns lön steg från 48,000 fr. till 100,000; som senator uppbar S:t-Arnaud 30,000 fr.; hans dotter erhöll sedermera en utstyrsel af 300,000 fr. 1 krigsministörens förvaltning hade räkpekammaren hädanefter ingen rätt att inblanda sig. År 1852 blef Sit-Arnaud marskalk af Frankrike, han, som i rangen af divisionsgeneral sett målet för sina mest lysande drömmar. Den, hvilken lyckan så begåfvar, dens äregirighet måste tänka på att gälda sin skuld. Marskalkstafven, upptagen på gatstenarne i Paris, ålägger förbindelser. Blir den förlänad före den stora bataljen, så blir denna batalj för den oförtjent upphöjde en förföljande spöksyn. Af en sådan spöksyn förföljdes S:t-Amaud: under förpligtelsens tunga börda brann feberaktigt hans blod; marskalkstafven som epigramm på hans graf blef ett gissel för hans hufvud och hjerta. Att han sökt denna förBoning, har mycket mildrat omdömet om honom; mindre allmänt bekant torde den tragiska grymheten af det öde vara, som dömde honom att blifva årans Tantalus.

Bedan krigsministern S:t-Aruaud hade kort efter statskuppen