Sida 169
Leroy de Saint-Arnaud
skalk S:t-Arnaud har i denna Danteska krets utst&tt helvetesqval. Skulle han blifva bestraffad, så har af hans straff ingenting efterskänkts honom. Var han ingen stor fältherre, icke mannen af den storartade taktiken, så tänkte han att utmärka sig genom angreppets djerfhet; men angreppets gebit förknappades för honom från depesch till depesch, och det fatum, som rådde öfver honom, politiken, förstod han alls icke.
Jag afskyr politiken, hade han en gång skrifvit till sin bror. Han hade beklagat de ”politiska generaler, hvilka, såsom Cavaig-nac, Bedeau, Lamoriciére, Leflö, Charras, måste gå Sig trötta i nationalförsamlingarnes labyrinth.” Hans politik bestod uti att göra en ända på politiken; likasom om ett sådant väsen läte un-
o
danrödja sig genom ett par regimenten. Ar 1851 erbjöd man honom ett val till lagstiftande församlingen: ”Ännu är det ej tid”, svarade han. Den 18 Juni 1851 skref han: ”den som är klok, stannar bakom kulisserna och framträder först när tiden är inne.” Den 9 September heter det: ”Jag finner, att jag ännu icke är mogen för ministéren. Jag lär behöfva en månad för att förbereda mig, få aplomb och studera frågorna. Först aplomb, framför allt aplomb; derefter komma förvaltningsfrågorna, de oundvikliga detaljerna, det väsendtliga.”
Ar 1854 satt han med all ”aplomb”, med alla värdigheter, midt i diplomatiens nät. Politiken, som han kastat ut genom dörren, hade som en bisvärm kommit in genom fönstret; partierna hade ingen röst mer, men alla Europas kabinetter talade och intrigerade; de afrikanska generalerna voro landsförvista eller skrämda till tystnad, och mannen, som i rättan tid framträdt ur kulisserna, såg sig flyttad fram och tillbaka som en schackfigur.
En fruktansvärd sjukdom, seg som diplomatien, slog i sina bojor marskalken, som velat förtjena marskalkstafven, kastade honom periodiskt på sjuksängen, retade hans redan förut så hårdt pröfvade tålamod. Sömnlös, intog han Chinin i massa. Förgäf-vesl hjertsäcken var angripen, aortan förbenade sig; asiatiska febrar anföllo denne Lazarus, som tågat ut för att eröfra verlden. 1 Varna kastade sig koleran öfver arméen. En eldsvåda förtärde sjundedelen af staden: ”Jag väntar ännu blott på stormningen”, jemrade marskalken i sina bref. Stormningen kom, men marskalken öfverlefde den icke.
”Med döden i hjertat, med lugn på pannan, betraktar jag detta skådespel. Jag står midt i en stor graf, efter allt utseende den gladaste, men söndersliten i mitt innersta hjerta.” (Bref af den 9
Källa: Project Runeberg ·