Samtiden. 1859

1839 öfVergiek lord R. från inrikt- till kolonialminister och behöll detta embete till 1841, då vid de nya valen det nyorganise* rade- konservativa partiet erhöll öfvervigten och sir R. Peel Öfver-tog ministéren.

Under de följande åren ledde lord R., nu vald för sjelfva City i London, whigpartiet i Underhuset med en moderation och en värdighet, som fullt motsvarade hans karakter så väl som hans hittills tillryggalagda offentliga bana. Hans ställning var ganska svår, ty antalets öfvervigt var på motståndarnes sida; och ett sådant tretal af parlamentariska talare som Peel, Stanley och Gra-bam lät svårligen någon Opposition uppkomma. Men lord John af-bidade Sin tid; och om hösten 1845, då den af Manchesterskolan Väckta agitationen mot sp an mö ålslagarna stod i sitt bästa flor, och motståndet mot spannmålstullens afskaffande gjorde det konservativa kabinettets ställning alltmer vacklande, utgaf han sitt beryktade Edinburgher-bref, i hvllket han uttalade sig för fullkomligt npphäfvande af denna tull. Ehuru han gjorde försök att vinna i denna rigtning lämpliga personligheter till medlemmar af en mini-stér, hade dock detta bemödande ingen framgång, då han ej förmådde med hvarandra försona sina anhängares rivaliserande anspråk. Men då sir R. Peel med patriotisk sjelfuppoffring, mot Sitt eget partis vilja, genomdréf spannmålstullens afskaffande, men detf-igenom också helt och hållet sprängde detta parti och föll ett offer för den stora jordaristokratiens ilska, så råkade, i anseende till torypartiets totala upplösning, uppdraget att bilda ett kabinett i händerna på whigpartiets anförare. Den nya ministéren var allt ifrån böljan svag, Och lord R< visade sig ej ega förmåga att grfvä densamma mer stadga* Dfen blef ©n ministér med ouppfyllda löf* tfen, med mycket talande och föga handling; och då sockertullsfrå-gan var iöst samt handelsfrihetsprincipen fullständigt genomförd genom sjöfartslagarttäs upphäiVande, tycktes som whigs hade förlorat all förmåga att uträtta någonting vidare.

De liberala, som hittills varit ministérens kraftigaste stöd, började nu att knota; och lord John R. insåg, att det var hög tid för honom att göra någonting för sin popularitet. Just vrd denna tid hade påfven retat Englands protestantiska sjelfkänsla derigenom, att han hade delat landet i biskopsdömen och för dessa äfven utnämnt biskopar. Harmen öfver detta tilltag var stor. Den gamla misstänksamheten mot katolikerna vaknade åter, och den allmänna Opinionen började ångra att hafva genomdrifvit deras emancipation. Uti ett bref till biskopen af Durham uttalade sig också lord R. ganska bestämdt mot dessa påfliga tilltag, men yttrade sig tillika om katolicismen på ett sätt, som föga kunde stå tillsammans med den af honom försvarade religionsfrihetsprincipen. Nästan ännu värre var det för honom, att han genom detta bref moraliskt för-pligtade sig att för parlamentet framlägga några lagförslag som han svårligen kunde hoppas att få antagna hos sitt parti. Och verkligen fick han ganska kort efter parlamentets öppnande erfara, att ban väl för ett ryck hade vunnit i popularitet, men i dess