Samtiden. 1859

ställe tydligen förlorat i afseende på fastheten af sin' ställning. De radikala och de frisinnade whigs voro emot det af honom föreslagna afvisandet af de påfliga öfvertagen, emedan det sårade religions-frilietsprincipen; de yttersta tories voro likaledes deremot, emedan hans förslag efter deras åsigt ej gick nog långt. Ministéren såg sig derföre endast understödd af sina omedelbara anhängare och af sina motståndare, eller massan af det konservativa partiet; och., öfverväldigad af medvetandet om sin egen svaghet samt efter ett nederlag utan all principiell betydelse, tog den sitt afsked den 24 Februari, för att, efter ett interregnum af 6 dagar, den 3 Mars åter inträda i embetet, emedan det ej varit de konservative möjligt att bilda ett kabinett. Men tillika blefvo också de för det liberala partiet anstötliga klausulerna uti billen mot de påfliga tilltagen af ministéren återtagna. Detta principlösa och svaga förfarande minskade ganska mycket Russells anseende inom parlamentet; dock förlopp sessionen utan vidare äfventyr för ministéren, och först under vinter ferierna kom en kris i dess eget sköte till utbrott, då lord Russell aiskedade utrikesministern lord Palmerston, emedan han hade godkänt Ludvig Napoleons statskupp utan att derom afgifva meddelande till sina kolleger, och ej en gång till sin chef. Hämden lät ej länge vänta på sig, och lord Russell måste upplefva den skymfen att se sig störtad just af den statsman, hvilken han så till sägandes hade bortkört. Emellertid kom ministéren Derby till styret, och lord R. försökte nu att ställa sig i spetsen for oppositionen. Men detta lyckades honom ej; ty uti striden mot ministérens bemödanden för skyddstullen stodo Peeli-terna i första ledet, och efter lord Derbys störtande kom en koa-litionsministér till stånd, i hvilken R. under sin fordna motståndare öfvertog utrikesportföljen; denna öfverlemnades dock snart derpå till Clarendon, och först efter någon tid, under hvilken han varit Underhusets ledare och suttit i kabinettet utan att bekläda något embete, blef R. konseljpresident Såsom sådan inlemna^e han under 1854 års session den for 2 år tillbaka utlofvade reform-billen, hvilken han dock med tårfulla ögon återtog, då han såg, att det var fåfäng möda att verka för antagandet af en åtgärd rörande den inre politiken på en tid, då allmänna uppmärksamheten var uteslutande upptagen af det stora kriget mot Ryssland. Från denna tid kände sig lord John ej längre hemmastadd i ministéren; och då koalitionsministéren år 1855 hotades af ett angrepp i afseende på krigets förande, lemnade han sina kolleger i sticket, för att vid kabinettets synbarligen förestående skeppsbrott åtminstone sörja för sin egen säkerhet. Detta öfverilade steg gjorde honom dock ingen nytta; ty icke lord R., utan lord Palmerston blef den, som bildade det nya kabinettet, och den förstnämnde måste nu hålla tillgodo med sekreteriatet för kolonierna under samme statsman, hvilken han för få år sedan sjelf hade gifvit afsked. Sedermera sändes han såsom fullmäktig till Wienerkonferenserna, men motsvarade der så litet de förhoppningar, man hyste om honom, att ban hotades af ett tadelvotum från Underhusets sida, hvilket han