Samtiden. 1859

per, eller besteg han Andeskedjornas vulkaner. Då han efter nio års frånvaro återkom till sin fädernestad, fann han den i främmande soldaters våld.

Såsom kändt är, har det varit få menniskor förunnadt att ostraffadt vandra bland palmer och att utan menliga följder för helsa eller lif utsätta sig för den tropiska solens glöd i fuktiga lågländer; till dessa få hörde, jemte Henrik Barth, Alexander von Humboldt. Äfven Urals och det siberiska Altais köld har lika litet skadat den 60:årige mannen, som fordom hettan mellan vänd-kretsarne inverkade på ynglingen. Ingenting hindrade honom, som redan tidigt befann sig i goda omständigheter och i oberoende förhållanden, att fritt och ostördt utveckla sina själsförmögenheter; och redan i ungdomen kom han i bekantskap och umgänge med de bästa män i Tyskland.

Humboldt förenade med en undransvärd klarhet i tänkandet en ovanligt skarp uppfattningsgåfva och en ytterst säker blick; hans lyckliga kombinationsförmåga har endast sällan funnit sin like, utom hos Aristoteles och Leibnitz; hans minne var likaså snabbt som troget, och svek honom aldrig. Den som varit lycklig nog att höra honom (såsom vi, då han om hösten 1827 höll sina geografiska föredrag i Berlin) erinrar sig med glädje huruledes orden strömmade från hans läppar såsom från den gamle Nestors mun; han talade på en gång flytande och klart, och aldrig fattades honom ett passande ord eller uttryck för den sak, han ville antyda. Och så, Som han talade, var också hans skriftliga skildring, alltid enkel och lättfattlig, likagodt på hvilket språk han uttryckte sig. Hans vetande var omätligt, och han egde tillika den talangen att äfven göra andra lärda mäns kunskaper och arbetskraft användbara och gagneliga för sina egna gigantiska arbeten. Om honom gäller i fullt mått, hvad han en gång yttrade om sin före honom hädan-gångne vän, Leopold v. Buch: ”Öfverallt, der han blott i förbigående dvaldes, efterlemnade han ljusa, klart skinande spår; öfverallt visste han ätt utfinna det väsentliga och att upptäcka företeelsernas sammanhang.” Goethe hade fullkomligt rätt i sitt ofvan anförda utlåtande om honom; ty med hvem bland oss dödliga skulle han väl kunnat jemföras!

Den som en gång vill skildra Alexander von Humboldts lef-nad och verksamhet, skall i och med detsamma hafva att teckna naturvetenskapernas och geografiens historia under de senast förflutna 60 åren. Geograferna erkänna honom såsom sin stormästare; historieskrifvarne medgifva gerna, att deras vetenskap har