Samtiden. 1859

honom att tacka for mycket, och åt filologerna bar han skänkt ljus angående så mången sak, som dittills sväfvat i mörker. Högst få torde de vetenskapens områden eller grenar vara, som ej genom Humboldt blifvit riktade; till och med kyrkofäderna har han belyst i afseende på deras estetiska sida. Likasom tyskame, så räkna äfven spaniorerna, engelsmännen och fransoserna denne beundransvärde man bland sina klassiska stilister; ty utom ganska korrekt latin skref han nyssnämnda nationers språk med samma lätthet, samma mästerskap och kraft som sitt eget modersmål. För ungefär 40 år sedan höll han i Paris offentliga föredrag; och fransmännen måste medgifva, att något dylikt i afseende på klarhet, korrekthet och rikedom i upplysningar sällan erbjudits dem, äfven af deras utmärktaste landsmän.

Humboldt var verkligen de begge verldarnas man; hans vetenskapliga hemort var ej allenast hela jorden, utan hans vetande omfattade jemte vår planet, till alla dess verksamheter och relationer, äfven verldsalltet eller Kosmos. Han skref en gång om sig sjelf: ”Fastän jag genom yttre lefnadsförhållanden och genom en oemotståndlig håg till olikartade kunskaper funnit mig föranlåten att i flera år, och, såsom det kan synas, uteslutande sysselsätta mig med särskilda discipliner, såsom med beskrifvande botanik, med geognosi, kemi, astronomiska ortbestämningar och jordmagcietism såsom förberedelse till en stor rese-expedition, så hade jag ändå alltid ett högre mål för hvad jag lärde. Hvad som dervid isynnerhet eggade mig, var sträfvandet att kunna uppfatta de kroppsliga tingens företeelser i deras allmänna sammanhang, att skåda naturen såsom ett genom inre krafter drifvet och lifvadt helt. Tidigt hade jag, genom umgänge med högtbegåfvade män, kommit till den insigten, att utan en allvarlig sträfvan efter enskild kunskap kan en aldrig så stor och allmän verldsåskådning dock ej blifya annat än en luftbild. Men enskildheterna i naturens kännedom äro till följd af sitt inre väsen i stånd att, likasom genom en tilldragande kraft, blifva ömsesidigt fruktbärande för hvarandra. Den beskrifvande botaniken, ej längre dömd att hålla sig inom den trånga kretsen af slägters och arters bestämmande, förer forskaren, som genomvandrar aflägsna länder och höga berg, till läran om växternas geografiska fördelning öfver jordytan, i förhållande till afståndet från eqvatom ooh till punktens lodräta höjd. För att nn återigen sprida ljus Öfver de invecklade orsakerna till denna fördelning, måste man utforska lagarne för klimaternas skiljaktighet såsom ock för luftkretsens meteorologiska processer. Så förer