Samtiden. 1859

fruntimmers resa omkring verlden” (Eine Frauenfahrt um die WeU, 3 bd, Wien 1850) och öfversattes två gånger på engelska samt sedermera äfven på franska.

Ida Pfeiffer uttryckte efter denna stora resa flera gånger sin önskan, att nu slå sig till ro, enär hon vid utredningen af de med hennes resa sammanhängande penninge-affUrerna hade varit utsatt for många obehag och missräkningar. Tillika uppmanades hon af sina slägtingar, att åtnöja sig med de rika erfarenheter hon redan skördat. Men denna hennes resignerade sinnesstämning var af kort varaktighet. Hon kände sig vid god helsa, kraftfullare än någonsin; och lugnet i hemmet kunde ej längre tillfredsställa hennes vid brokig omvexling i sina omgifningar vanda sinne. Då hon slutat utgifvandet af sin resebeskrifning och dermed liksom afslutat den förgångna tiden, rigtade hon sin blick ånyo på det vida hafvet, till aflägsna verldsdelar. Hon beslöt sig till en ny resa omkring verlden. Hennes ringa resetillgångar ökades denna gång af österrikiska regeringen medelst ett understöd af 1500 floriner; och ehuru hvad hon egde på långt när icke förslog till en resa kring verlden, lemnade hon dock, i förtröstan på sin lycka, d. 18 Mars 1851 Wien, för att först begifva sig till London och derstädes afbida någon lägenhet till resans fortsättande. Hon synes denna gång icke hafva haft något bestämdt mål för ögonen; endast den ”stora vida verlden” föresväfvade henne. Hon tycktes åtminstone ännu, sedan hon vid slutet af Maj afseglat från London och d. 11 Aug. uppnått Kapstaden, vara oviss om, huruvida hon skulle begifva sig till det inre af Afrika eller till Australien. Det första fann hon sig, vid närmare öfverläggning, sakna medel till, det andra var, af brist på sjölägenhet, heller icke utförbart. Hon begagnade sig derföre af ett från Kap till Singapore destineradt skepp för att för andra gången besöka denna ö: anländ dit, beslöt hon att låta sin framtida bestämmelse bero af slumpen. I Singapore uppgaf hon helt och hållet resan till Australien och beslöt sig för en resa till Bor-neo. Hon landsteg på den vestra kusten af denna stora ö, i Sa-rawak, och fann hos engelsmannen Sir James Brooke, som här grundlagt ett slags oberoende furstedöme, det välvilligaste understöd och kraftfullt beskydd. Fru Pfeiffer besökte först de af Malajerna underkufvade Dayakerna; derpå begaf hon sig till den ännu oberoende stammen af detta folk, midt ibland de s. k. hufvudjägarne. Mångahanda voro de faror och skräckscener, som väntade, henne bland dessa krigiska och fullkomligt vilda stammar. Men hennes mod, hennes kallblodighet väckte till och med beundran bland vil-