Sida 511
Turisten Ida Pfeiffer
släpades i dessa osunda trakter 53 dagar, under hvilken tid de rönte den råaste behandling och voro i saknad af alla beqvämlig-heter. Det var således intet under, att de dagligen ledo af feberanfall; i ett eländigt tillstånd uppnåddes Tamatave, och de lågo nästan rent för döden då de åter ankommo till ön Mauritius. Allt detta stöder sig på skriftliga eller muntliga meddelanden af Ida Pfeiffer.
På Mauritius uppehöll Ida sig ännu någon tid för att åter-hemta sina krafter; men den förskräckliga behandlingen på Madagaskar hade fullkomligt undergräft den sextioåriga qvinnans helsa. Hennes tillstånd förbättrade Big icke; och sjuk och med brutna krafter anländo hon d. 30 Maj 1857 till England och d. 12 Juni till Hamburg, der hon först Bköttes hos sina anförvandter och sedermera, på sin egen önskan, flyttades till hospitalet, för att behandlas af de der anställda läkarne. Ryktena, att hon var i saknad af penningemedel, att hon låg i Hamburg, öfvergifven af alla vänner, äro helt och hållet ogrundade. Hon har aldrig saknat penningar; ty hon egde sjelf en liten förmögenhet, och slägtingar och vänner hyste alltid det ömmaste deltagande för henne. På inbjudning af en väninna reste hon sedermera till Berlin, der hon uppehöll sig i 14 dagar och hugnades med ett besök af Alexander von Humboldt. Dock kunde hon, med den för nervsjuka egna oro, ej länge uthärda här, utan begaf sig till en annan henne mycket kär väninna, som bodde i närheten af Wieliczka. Emellertid förvärrades likväl hennes onda, och slutligen böljade hon känna längtan efter sitt hem och afhemtades derföre till Wien af Bina anhöriga. Här qvarstadnade hon hos sin bror till sin död, som inträffade sex veckor senare.
Till följd af de strapatser hon undergått och kroppskrafternas betydliga försvagande genom upprepade feberanfall, hade hos Ida Pfeiffer en degeneration i lefvern uppstått, som förorsakade henne förfärliga nervryckningar. Hon var ständigt pinad af smärta och oro, kunde knappast mer uttala ett ord och skrympte ihop, så att hon nästan var oigenkänlig. Hon mottog på sjuksängen blott få besökande, för hvilka hon sökte göra sig begriplig genom teckeh och sina ännu alltid uttrycksfulla ögon. Här man, som man vanligen plägar med sjuka, talade om henneB återställande, flög ett till hälften ironiskt, till hälften melankoliskt småleende öfver hennes läppar. Under sin sista sjukdom talade hon ofta i yrseln om de lidanden, hon utstått på Madagaskar. Dagligen ankommo från alla trakter af verlden bref till benne, hvaruti man förfrågade sig
Källa: Project Runeberg ·