Sida 512
Turisten Ida Pfeiffer
om hennes, tillstånd, och hvilka tydligt ådagalade, hur mycket intresse hennes öde Öfverallt väckte. Slutligen, d. 28 Okt. 1858, kl. 11 f. m., brast hennes oförskräckta hjerta. Hon begrofs den 30:de på S:t-Maxer-kyrkogården vid Wien. En mängd notabiliteter och lärda bivistade likbegängelsen.
Ida Pfeiffer var en ovanlig qvinna, med hvilken man måste hafva umgåtts en längre tid för att rätt kunna uppskatta hennes karakter. Den manliga beslutsamhet och kraftiga vilja, hvarmed hon var begåfvad, bar hon ingalunda till åskådande, lika litet som det öfverkufvud låg i hennes natur, att vilja lysa och väcka uppseende. Hon var ingenting mindre än imponerande, och ansågs af många för ett mycket vanligt fruntimmer. Men under denna lugna, nästan kalla yta låg ett energiskt och alldeles oböjligt sinne, som kunde urarta ända till trots.
Till hennes framstående moraliska egenskaper hörde vidare en omutlig, sträng pligtkänsla. Hon var sjelfva sanningen och redligheten. Hvad hon lofvat, om ock på skämt, det har hon hela sitt lif igenom samvetsgrannt och orubbligt hållit. Aldrig har hon sagt en osanning; och hvarhelst hon påträffade en sådan, ansåg hon det for sin pligt, att sätta sanningen i dess ställe, så mycket som stod i hennes makt. Härigenom erhålla de af henne offentliggjorda underrättelserna om de länder, hon genomrest, ett värde, som ej borde underkännas. Vid skildringen af föremål, som ligga så aflägset, och hvarvid man svårligen eller alldeles icke af egen åskådning kan göra några beriktiganden, är den skildrandes trovärdighet en vigtig sak.
Under den första tiden af sina resor hade hon t en liflig känsla af sin obetydlighet; sedermera hände det dock att hon en och annan gång tillkännagaf litet sjelfbelåtenhet öfver de storartade erfarenheter hon gjort. Öfverallt dit hon kom, möttes hon med hedersbetygelser och ansågs som en ovanlig företeelse. Det var derföre naturligt, att hon skulle blifva mer medvetande om sitt eget värde och känna sig sårad, då hon fann sig tillbakasatt. Dock tillkännagaf sig hennes stolthet blott mot dem som stodo öfver henne. Då hon kom i sällskap med enkelt och anspråkslöst folk, visade hon intet spår af högmod eller trots. Ida Pfeiffer var då likaså enkel, vänlig och anspråkslöB, som dessa personer i deras beteende mot henne.
Det ligger i sakens natur, att qvinnliga företräden framträdde mindre hos henne, enär hennes gåfvor voro helt och hållet af manlig karakter. Fruntimmers-sysslor och qvinnotankar kunde hon ej
Källa: Project Runeberg ·