Samtiden. 1859

en moralisk verldsordning. Försoning förutsätter sinnlig affekt, vrede och hämdlystnad hos det Högsta Väsendet (sic!) och tillräknandet af en främmande förtjenst betyder detsamma som orättfärdighet. Individets omvändelse måste nödvändigt föregå dess synders förlåtelse” o. s. v. Likaledes hade R. angripit den lära om ”Tron”,

som C. i sin bok framställt. Den skulle nemligen vara ”den fasta,

lefvande och innerliga öfvertygelsen om den gudomliga kärleken i Jesu sändning, om den gudomliga visdomen i Jesu lära och om den gudomliga högheten i Jesu person; genomträngdt deraf, blir sinnet ett uttryck för kristendomens höga, förädlande och begeistren-de ande, en källa till alla kristliga dygder, och i detta sinne allena, handlingarnes rena ursprung, har den Helige sitt välbehag” (sid. 409). ”Just med hänseende till gerningar är det alltså som menniskan blir rättfärdig inför Gud genom tron, och den sanna kristliga typus är den, att vi rättfärcliggöras af tron genom gerningar ne s d. ä. af den tro, som gifver kraft att utöfva det goda”

(sid. 418). ”Likasom derfore den katolska kyrkoläran genom att lösslita gerningarne från trons grund förer till phariseisk legalitet, så skall den protestantiska, som gör försoningstron till rättfärdig-göreisens enda vilkor, föra till ett ofruktbart bigotteri” (sid. 426).

En så andefattig, ytlig och lätt uppfattning af kristendomens hufvudläror har således ännu för en mansålder sedan tillfredsställt flertalet af Danmarks prester och teologer. Ty det är full visst, att Clausen då var dagens hjelte och att mängden fann honom helt djupsinnig, det han ock verkiigen var i jemförelse t. ex. med sin fader, ”Stiftsprovsten” & Comp. Den gamla vulgära rationalismen har också ofelbart funnit den nya spekulativa något besvärad af mysticism och öfvertro. Clausen ville ock sjelf ingalunda räknas till de flacka neologers parti, hellre anses för en lärjunge åt Scbleiermacher, den han ofta i sina äldre skrifter nämner med stor ”Ärbödighed”; men som hvar och en nu lättligen ser, hade han alltför litet tillegnat sig den store mästarens dialektik och alldeles icke inträngt i Schleiermachers andedjup, lika litet i hans storartade teologiska system som i , den innersta helgedomen af hans religiösa gemytslif. Resultatet af Rudelbachs kritik, den der för Öf-rigt var ganska grundlig och lärd, är i korthet följande: ”Det är visst”, säger R. i Theol. Månedsskrift, III, sid. 195, ”att prof. Clausens lära om arfsynden och försoningen är icke blott diametralt motsatt den protestantiska kyrkans bekännelse och stridande mot den deri befintliga helsosamma lära, utan ock öfverhufvud okristlig, om annars Christi och apostlarnes otvetydiga ord må gälla så-