Samtiden. 1859

som norm för den kristliga tron .... Lägger man härtill, att just dessa artiklar utgöra fundamentet för all kristlig tro, så kan väl svårligen någon kristen teolog taga förargelse deraf, om vi med Melanchton slute: ”Den der okunnig är (än mer, lärer vrångt) om dessa hufvudstycken: syndens makt, lagen och nåden, om honom inser jag ej, huru jag skall kunna kalla honom en kristen; ty just af dessa artiklar känner man Ohristus rättligen.”

När man nu läser dessa skrifter pro et contra och ser, huru lugnt och gravitetiskt professorn går till väga, under det hans motståndare skrifva med passion, vore denna olikhet förvånande, om man ej hade förklaringen i den omständighet, att hvad som för den ena sidan blott var ett intressant problem för den teologiska vetenskapen, det var för den andra en lifsfråga, en salighetssak. När motståndarne förebrådde C., att hans lära var okristlig, bekymrade det honom föga. Deras polemik är ”ovetenskaplig”, der är ”fullkomlig brist på vetenskaplig stringents”, det var hvad han ständigt förebrådde dem tillbaka; och säkert var detta i hans ögon det hårdaste tillmäle som kunde göras en teolog. Detta ådrog honom emellertid en lika stor vinst som vedersakame en stor förlust: i hans stridssätt såg allmänheten humanitet, i deras en förkättrande ofördragsamhet. Ej underligt således, att han fick rätt och de orätt. Hvad som ej litet bidrog att stämma allmänna tonen för Olausen, var, att sjelfva Mynster tydligen lutade åt hans sida. I en predikan 20:de sönd. efter Trin. ”Om den kristelige Viisdom” uttalade han sig på ett ganska otvetydigt sätt emot Grundtvig, hvars entusiasm aldrig kunnat anstå en så nykter och kall natur som M. Åtta dagar derefter höll Grundtvig sin bekanta predikan om ”Den kristelige Kamp”, med bestämd häntydning på den Mynster ska. ”Må gerna”, säger han här, ”verldens prester och profeter ropa: vi vilje hafva fred, fred med verlden, hvad den än må kosta! Må de skörda verldens pris för mildhet och saktmod, för visdom och kärlek, må de helga och välsigna verldens hat och bitterhet emot oss, derföre att vi med Frälsaren vittna, att hennes gerningar äro onda! Lugnt och frimodigt säge vi: Bröder! vi måste och vi vilje hafva kamp i Herrans namn, vi vilje det ingalunda derför, att kampen är behaglig, ej derföre att oss fattas den höga kunskapen att det är långt makligare att, medan fienden rasar, sitta med händerna i kors än att på öppet fält gå honom i möte; nej, icke derföre vilje vi hafva kamp, utan derföre att vi se af Herrans ord och af kristliga menniskors hela lefnadslopp, att kampen är oundviklig, så framt vi ej som öfverlöpare (Krystere) vilje rym-