Samtiden. 1859

ms frän Binningen, frän vår Herres Jesu Christi korsbanér”

o. s. v.

Detta ordskifte från predikstolarne, så vanligt i alla upprörda tider oeh på alla orter, der den kyrkliga striden varit allvarsam., fick kär en särskilt betydelse deraf, att det var de två egentliga frnfvndmännen för en kristlig kyrkolära, som uppträdde mot bvarr andra. Mynsters ahseende var redan då så stort, att ban nästan kunde betraktas som danska statskyrkans andeliga öfverhufvud; ban gällde myeket både i rege ringskollegierna, inför lagskipn ingen och inom hela byråkratien. Hade M» opinerat för Orundtvig, ¡är det ganska troligt, att det juridiska utslaget de stridande emellan blifvit annorlunda än det blef. Detta hade väl äfven G. tänkt >sig och antagit, att Clausen i sammanhang de rimed skulle blifvit förflyttad från den teologiska fakulteten till den filosofiska ”der Gamborgs lärostol ordentligen syntes vänta på honom.” Som sakerna nu stodo, blef det G. alltmera klart, att han skulle bli tvungen att nedlägga sitt embete i en statskyrka som förnekade sin egen bekännelse. Genom sitt bekanta neologiserande kerdabref vid 1817 års Reformation afest hade Danmarks samtlige biskopar gjort hvad de •kunnat för att upphäfva symbolernas och de symboliska böckernas förbindande kraft ”Den hel. Skrifts rätta tolkning”, så hette det i detta bref (Epiatola encyclica, 1817, sid. 16), ”är icke bunden vid någon annan regel än den förnuftet sjelf g if ver; och således är det uppenbart att der icke får resas någon damm mot den en-ekiites granskning af det uppenbarade ordet, icke bestämmas några gränser som det skulle vara otofligt eller onyttigt att öfverskrida.” .Detta bref hade ofta blifvit åberopadt såsom danska kyrkans en-•stämmiga vittnesbörd mot den gamla ortodoxa tron. Dertill an slutade sig äfven det biskopliga herdabrefvet af 1826, med anledning of kyrkans tusenårsfest Nu stod der att läsa i ”Dansk Litteratjuv* Hdende” år 1826, att ”herdabrefvet i grunden npphäfver den äldre •lagstiftningens bestämningar om en kyrklig iläronorm vid sidan fef den kristna religionens hufvudkälla, i det denna norm här får en uttydning, som är den alldeles motsatt. Juristen A. S. Oersted förklarade samtidigt i ”Juridisk Tidskrift”, XII, 1—2, att ”det skulle vara högst orättfärdigt att stämpla det för samvetslöshet, om inågon aflade presteden, oaktadthan, i kyrkans bekännelseskrifter väl igenkännande de väsendtliga trosaanningarne, dook i dem ej kunde erkänna ett 'till alla delar fulländadt uttryck för den gudomliga .sanningen.” Närmast med anledning häraf ställde G. några ”Vigtige Spjörgsmål til Danmarks Lovkyndige”, 1826, deri det heter: VOe»-