Samtiden. 1859

ännu ej hans lagliga rätt i det klafbundna Danmark. Derom måste han kämpa i nya 20 år, innan religionsfriheten blef genom lag befästad och antagen. Då Lindberg, så snart domen öfver G. blef förkunnad, utgaf en ”Bedömmelse af Rettens Kjendelse og Dom i Grundtvigs Sag”, en liten skrift, som med författarens hela skärpa och klarhet, ej utan en nervös bitterhet, visade det fullkomligt oefterrättliga sätt hvarpå saken af vederbörande alltigenom blifvit behandlad, begagnade en af Rättens assessorer, den förträfflige N. M. Spandet, Grundtvigs trogne medarbetare i så många år för kyrkans befrielse, tillfället att afgifva den högtidligaste protest mot hela proceduren, ställd såsom bref till Lindberg: ”Att den af Clau-sen mot Grundtvig anlagda sak ej blef afvisad, gjorde mig mycket ondt, icke derföre att jag trodde G. kunde ådömmas något straff för de af Clausen öfverklagade utlåtelser, eller dessa anses qvali-ficera sig till mortifikation, utan derföre att jag dels fann, hur orätt det var, att en prest skulle underkastas injurieprocess för hvad han gjort till uppfyllande af sin embetspligt, dels fruktade att förkastandet af G:gs påstående om sakens ”afvisning” skulle förmå honom att resignera, något som han också verkligen gjort. Ty än-skönt jag ej kan ogilla detta hans steg, kan jag dock försäkra, att jag deröfver blef innerligen bedröfvad, hvilket ej skall förundra någon, när jag tillägger att jag i regeln hörde honom predika hvarje sön- och helgedag, och hade ingen större glädje än den att höra honom. Men var jag missnöjd med ”Kjendelsen”, hvarigenom saken blef lagligen berättigad att hafva sin gång, kunde jag ännu mindre förlika mig med slutdomen i målet, hvarigenom Grundtvigs efter min öfvertygelse med allt fog fällda utlåtelser mortificerade och han pliktfälldes för ett förhållande, som jag ej kan annat än kalla ostraffligt, ja till och med i högsta grad berömligt. Denna dom gjorde ett sådant intryck på mig, att jag, såsom ledamot af den Rätt, som afkunnat den, straxt kände mig nödsakad att offentligen förklara det jag deri icke hade någon del.” I samma skrift yttrar Lindberg: ”Under den förutsättning, att landets samtlige biskopar i det väsendtliga äro af samma mening som Clausen, förklarar jag om dem samtligen, att de äro falska lärare, och kan under inga omständigheter taga mina ord tillbaka.” Uppretad af dessa Spandets och Lindbergs yttranden, angaf biskop Munter Lindbergs skrift i Kongl. Cancelliet, hvilket ock pligtskyldigast gaf, i konungens namn, så väl den förre som den senare en sträng tillrättavisning. Prof. Clausen hade emellertid förfrågat sig både hos universitetsdirektionen och i cancelliet, om han ej som embets-