Samtiden. 1859

Herr Thiers, som historien har sä mycket att förläta, spelade sin bekanta bravuraria med hertiginnan af Berri, hvilken han i Blaye ställde nnder uppsigt af öfverfångvaktaren Bugeaud: Bugeaud var dä för tiden brigadgeneral. Han var nr stånd att ensam förrätta uppdragen från aldrahögsta ort, han behöfde hjelpare, verktyg. Hiin rigtade sitt ögonmärke på löjtnant de B:t-Arnand. På sin meritlista, så väl i 64:de regimentet som hos ministern, stod denne visserligen nppförd såsom ”lat, spelare, liderlig, belastad med gamla och nya skulder.” Regimentsbefölhafvarne hafva nu en gång den fula vanan att uttrycka sig så der groflt. Lyckligtvis, å la gnerre comme å la guerre, skickar sig ej detsamma för alla; och den sedermera ärorika marskalk Bugeaud) hertig af Isly, förstod att med mycken skarpsinnighet upptäcka det folk han behöfde till sina ändamål. Herr de S:t-Arnaud behöfde pengar, han lefde på inkomstfoten af 15,000 francs, men hade endast 1600, af hvilka en femtedel var belagd med beslag, ehuru detta visserligen icke ens betäckte räntorna af hans kapitalskulder. General Bugeaud erbjöd löjtnant S:t-Arnaud att öfvertaga den intima bevakningen af Carl X:s sköna dotter, och S:t-Arnand mottog detta ömtåliga uppdrag mot en skälig vedergällning. Hertiginnan af Berri sattes i frihet med fångenskapens stämpel på sin panna. Vi beklaga, att vi ej kunna uttrycka oss mer realistiskt. Herr de S:t-Arnaud hade pengar, men skulderna qvarstodo.

Han inträdde i främlingslegionen, som höll på att bildas t Pau, i den bataljon, som anfördes af Bedeau (sedermera general), hvilken gaf sig den idealistiska mödan att vilja omvända S:t-Arnaud. På de enträgnaste förmaningar och vänskapligaste råd svarade löjtnanten med denna sydländska expansion, som står i omvändt förhållande till sin varaktighet. Slutligen uppgick en bättre stjerna för denna häftiga natur; slutligen kom han i ett läge, i hvilket han skulle blifva soldat: han afgick med främlingslegionen till Afrika* Han kämpade tappert, visade militärisk blick, djerfhet, beslutsamhet, höjd tillförsigt. I fält är mannen ännu något värd, stridslusten hänförer honom till denna glömska af sig sjelf, då man sätter allt på ett kort för att vinna allt. Han hade blifvit kapten, då nya ”snedsprång” till den grad komprometterade honom, att generalinspektör Rulhiére ej såg någon annan utväg än att för andra gången — utstryka honom ur rulloma. Rapporten till krigsministern i Paris skulle redan inlemnas på posten, då öfverstlöjt-nant Bedeau uppträdde som medlare, skildrade S:t-Arnauds förtvif-lan och ånger och bevekte generalinspektorns hårda hjerta. Den