Samtiden. 1859

séen rådde. Man var ett ögonblick oviss, huruvida icke S:t-Arnaud var Orleanist. Fleury uppvisade bref, som Öfverflödade af hängif-venhet för prinsen-presidenten. S:t-Arnaud erhöll 9000 man af alla vapen, för att i allsköns hast uppsvinga sig till höjden af en La-moriciére, Bedeau, Changarnier eller Cavaignac. Detta ändamål uppnåddes fullständigt i sex veckor. Enligt den befälhafvande generalens bulletiner så väl som enligt uppgifterna i ”Constitutionnel”, hade S:t-Arnaud åtminstone uträttat lika mycket som alla afrikanska generaler, med undantag af — den aflidne — Bugeaud. Endast de opartiske granskarne voro af annan tanka: de funno, att S:t-Arnaud nästan alltid hade angripit direkte, följaktligen med oerhörd förlust af menniskolif. Icke mindre än en tiondedel af expeditionen död eller sårad, en i Afrika oerhörd proportion! Presidenten utnämnde S:t-Arnaud till divisionsgeneral och gaf honom kommandot i sjelfva Paris. Fleury, som deltagit i fälttåget och för sin räkning skördat rangen af öfverstlöjtnant, trodde sig vid hemkomsten hafva generalen i sin ficka. Den stackars medlaren anade icke, att Élyséens gunstling på det skepp, som bar honom och hans lycka, skall hafva skrifvit ett bref till hertigen af Au-male, hvaruti, jemte försäkringar om den varmaste vänskap för familjen Orleans, de föraktligaste uttryck om mannen från Stras-burg och Boulogne stodo. Ja, den 21 September, då i Élyséen i Paris statskuppen föreslogs generalerna Magnan, Le Pays de Bour-jolly, Ren au t och S:t-Arnaud, röstade de förstnämnde för uppskof. Man såg sig nödsakad att ånyo låta alla minor springa, att hopa löften på löften: krigsminister-portföljen, marskalkstafven, pengar, mycket pengar.

Ännu i slutet af Oktober tvekade general S:t-Arnaud. Fleury var förtviflad; men nu visade sig det moraliska factum, att alla särskilda gerningar och epoker i menniskolifvet ega en inbördes solidaritet, som utgör fulländningen af ofrihetens teori, derest man ända derhän låtit blända och hänföra sig. General S:t-Arnauds afrikanska föregåenden uppreste sig som hotande spöken mot den tvekande i Paris: de tillropade honom ett marsch! marsch! som han ej hade makt att motstå. Det oundvikliga i hans öde, som tillika var det oundvikliga i hans karakter, uppmanade honom i herrskareton: fullända nu, hvad stjernorna gjorde för dig 1830, begraf ditt vanrykte i det kaos, som medföljer en revolution, begå ett vågstycke, det största, det djerfvaste vågstycke i ditt lif, eller ock skall ditt förflutna lif ailägga vittnesbörd mot dig!

En ledamot af apellationsrätten i Algier undersökte i Orleans-