Samtiden. 1859

darne och räddade hennes lif. Hon uppnådde obehindradt Sintang, mottogs högtidligt af den derstädes herrskande sultanen och fortsatte derpå sin resa vesterut till Pontianak och diamantgrufvorna i Landak. De holländska officerarne och embetsmännena mottogo den resande frun öfverallt på ett mycket förekommande sätt. Man sörjde icke allenast för hennes uppehälle, utan skaffade henne äfven billig reslägenhet. Blott genom detta holländarnes förekommande beteende blef det henne möjligt att göra så vidsträckta resor i den indiska arkipelagen. Hon ville från Pontianak framtränga till holländska besittningen Bandjer-Massing, midt igenom öns aldrig af europeisk fot beträdda sydkust Dock fann hon ingen, som hade lust att som hennes vägvisare med henne företaga denna farliga och långa resa, så att hon måste uppgifva denna plan. Hon rigtade numer sina blickar på Java. Mot slutet af Maj 1852 anlände hon till Batavia, hvarifrån hon företog åtskilliga utfärder till det inre af ön. Vid detta tillfälle besteg hon det 9500 fot höga berget Pan-gorango. Äfven på Java gjorde holländarne allt möjligt för Ida Pfeiffer: hon mottogs alltid af de förnämsta embetsmännena och försågs af dem med alla reseförnödenheter. Till följe deraf fann hon äfven skydd och ett välvilligt bemötande hos de infödda furstarne. Hon har sedermera med varma tacksägelser offentligt erkänt det.

Den 8 Juli 1852 anträdde hon sin färd till Sumatra, hvilken hon i sina skrifter uttryckligen förklarar för den intressantaste bland alla resor hon gjort Från hufvudstaden Padang inträngde hon nemligen i det inre af ön, midt ibland Battas, hvilka, oaktadt några spår af civilisation, dock äro menniskoätare och aldrig bland sig velat tåla en europé. Två missionärer, hvilka, för flera år sedan, ville nedsätta sig bland dem, blefvo dödade och uppätna. Ida Pfeiffer ville genomresa ön från vester till Öster och på samma gång uppsöka den stora sjön Ayer-Tavar, om hvilken man hittills icke känner till något annat, än hvad infödingarne om densamma berättat. Endast åtföljd af en infödd vägvisare, genomvandrade hon till fots den fruktansvärdaste Öken, der hon måste tillbringa nätterna under bar himmel, under ständig fruktan att blifva anfallen af tigrar och andra vilddjur. Då hon kom till de egentliga kannibalernas land, lade sig med hvarje dag allt större svårigheter i vägen för hennes vidare framträngande. Man tillkännagaf genom åtbörder helt tydligt för henne, att man skulle döda och uppäta henne. Men hon tAtsade alla faror och lät först då förmå sig att afstå från sitt förehafvande, när vildarne med utsträckta spjut spärrade vägen för henne. Detta egde rum i den tätt befol-