Samtiden. 1859

och general Dabormida de yttre ärendena. Detta var allt män, hvilka den allmänna meningen gick till mötes med förtroende och otvetydiga sympatier, och som gjorde ett ministeriellt program fullkomligt obe-höfiigt. Senare inträffade visserligen i detta kabinett flerfaldiga modifikationer, hvilka till en del blott berodde af personliga grunder, till en del äfven voro bestämda att gifva eftertryck åt ministerpresidentens politik. För att bekräfta högra och venstra centerns sammansmältning betrodde grefve Cavour i Boncompagnis ställe kammarpresidenten Urbano Ratazzi d. 27 Okt. 1853 med ju-stitieförvaltningen. Den 10 Januari 1855 öfvertog grefve Cavour sjelf i Dabormidas Btälle de yttre angelägenheterna, under det han emellertid på samma gång ännu bibehöll finansportföljen. Han ville genom denna handling tillkännagifva, att han på sig toge hela ansvaret för Sardiniens anslutande till det engelsk-franska förbnndet. 1 April 1855 begärde hela ministéren sitt afsked till följd af det motstånd bisko-parne gjorde mot klosterupphäfningslagen, emedan den ej ville inlåta sig i nya underhandlingar med påfiiga stolen. Detta inträffade vid samma tid, som sardinska expeditionskåren beredde sig att af-gå till Krim. Konungen uppdrog i denna svåra belägenhet åt general Durando bildandet af ett nytt kabinett; men de mått och steg, han vidtog, blefvo fruktlösa, så att grefve Cavour d. 31 Maj 1855 åter definitivt öfvertog statsförvaltningen. Härvid inträffade en fullkomlig ombildning af kabinettet. Grefven Öfvertog med konseljpre-sidentskapet finanserna, Cibrario de yttre ärendena, Ratazzi de inre, Durando krig och marin, Deforesto justisen, Lanza undervisningen, ingeniör Paleocapa de offentliga arbetena. Äfven denna kombination undergick följande åren ganska betydande förändringar. Redan efter någon tid afträdde Cibrario, som var föga egnad för sin befattning, och konseljpresidenten öfvertog äfven det utländska. Derpå ersattes i Juni 1856 i krigsförvaltningen general Durando genom Lamarmora, och mot slutet af 1857 erhöll Bartolomeo Bona i Paleocapas ställe, hvilken tog afsked för ögonlidande, portföljen för allmänna arbetena. Den 16 Januari 1858 nedlade Ratazzi inrikes förvaltningen, och det till följd af häftiga partiförföljelser, hvilka han ådragit sig genom flerfaldiga öfverilningar och motsägelser. Någon oenighet med hans kolleger och kabinettets hela politik hade dock härvid ej egt rum. Emellertid hade hans utträdande till följd en annan fördelning af portföljerna. Grefve Cavour, som hittills förenat finanserna och de yttre ärendena, öfvertog i Ratazzis ställe de inre, och gaf finansförvaltningen åt Lanza, undervisningsministern, hvilken i Oktober 1858 definitivt afträdde sistnämnde