Samtiden. 1859

sted, som bekläder ett af de tvänne vigtigaste juridiska embetena i landet och dessutom ett högsäte i vår juridiska litteratur, som lätt kunde göra hans stämma till ett orakelspråk, har ieke dragit i betänkande att tidigt och högfjudt yttra sin partiskhet för min mot-ståndare.” Enär anan ville förvandla den kyrkliga kampen till en injurieprooess, frågade G. nu de lagkunnige i första rummet: ”Kan en embetsman för utöfvandet af sin embetspligt” (något annat hade ju G. icke gjort, när han skr ef Kirkens Gjenmäle) ”stämmas som injuriant?” I ett annat stycke af Jurid. Tidskrift tergiverserade Gersted och påstod, att han i det förra ej velat afgifva något vo-tum i ”Injnriesagen mellem prof. G. och past. G.” och att han ingalunda dermed velat ”influere på Dommernes Kjendelse.” Detta påstående var så föga sannolikt, att det väckte en allmän ”Fpar-bauselse” och K. Fredrik VI hlef så förgrymmad deröfver att han straxt tänkte på att afskeda Gersted från hans embete såsom ge-meralprokurator. Emellertid var Grundtvigs Öde afgjordt, och d. 10 April 1826 fötll det preliminärutslag i målet, som föranledde G. att nedlägga sitt embete. Det vore för vidlyftigt att här genomgå slutdomens premisser, detaljer och hela motivering; den blef sådan man kunde vänta den i en staftskyrka med sådan styrelse och förvaltning, med sådana biskopar och jurister som dem, med hvilka Danmark då var begåfvadt. Rätten tog intet hänseende till äldre afcats-kyrkliga lagar och författningar, utan höll sig blott till ”Presse-(forordningen af d. 27 Sept. 1799”, som tillät fri diskussion i tryckte skrifter af religiösa ämnen, blott den ej går ut på att nedbryta läran om »Guds tillvaro och om menniskosjalens odödlighet, «och skribenten iför öfrigt afhåller sig från att ”laste og forhåne” den kristliga läran. Domen föll d. 30 Okt. 1826, då G. redan för en