Samtiden. 1859

nelsen, hvilken förunderlig pregnans och hvilken oändlighet af idéer möter oss icke dér! Huru vida öfverträffar den ej, icke blott andra församlingens symbola, utan äfven mången dogmatisk afdelning i den hel. Skrift, ehvad man ser efter innehållets djup eller efter omfattningens vidd! Ha vi icke der och i de sakramentala instiftelseorden det mest adeqvata uttryck för Evangelii urgamla lära, för kristendomens första lefvande tro och bekännelse? Är ej hvarje afvikelse derifrån ett steg bakut, ett bortkommande från kristendomens ursprungliga karakter? Det är en tradition, en nayadoeis som bär sig sjelf vittnesbörd, och som ej behöfver någon annan historisk bekräftelse än den, att hon återfinnes så långt tillbaka i tidei* som forskningens ljus räcker. Ty ännu har ingen kunnat uppvisa hennes datum i historien; så långt man kan följa det kristliga dopet tillbaka, har det varit åtföljdt af en bekännelse, och så länge ingen orkar bevisa att detta varit en annan än den apostoliska tron, som vi än i dag bekänne, så hafve vi rätt att antaga henne för den äkta kristliga. Visserligen hade mången påstått motsatsen, frågande bland annat, hvarföre så väl denna bekännelse som hela ”Dåbs-pagten” icke finnes i uttryckliga ord upptecknad i de äldste kyrkofädernas skrifter, men dervid har man sett förbi att dessa författare just med flit undvikit att uppskrifva den, emedan det var de kristnes hemlighet; de behöfde blott hänvisa dertill såsom till något som var alla kristne läsare bekant, och en sådan hänvisning återkom på många ställen hos dessa kristenhetens första skriftställare. Att nu med Clausen i ”Månedsskrift for Litteratur”, h. V. (der han anmäler Lindbergs ”Historiske Oplysninger”, 1830, i hvil-ka denne för första gången offentligen förklarat sig för Grundtvigs åsigt af ”Dåbspagten”) pocka på ett direkt historiskt bevis, att den apostoliska tron blifvit oförändrad bibehållen alltifrån apostlarnes dagar, det måste alltid förblifva en orimlig fordran. Emellertid fortsättes detta orimliga påstående än och återkommer i ny, fast oförändrad upplaga, hvar gång en Rudelbach, en Hjort, en Gisle Johnson eller en Mageisen tager på sig den stränga kritiska uppsynen för att vräka den Grundtvigska åsigten, denna lefvande väg till den lefvande sanningen.

Den 24 Nov. år 1831 ingick ett sällskap af troende kristna, med Spandet och Lindberg i spetsen, med en ansökan till kungen att ”utan någon kostnad eller något besvär för staten få tillåtelse att bilda en fri menighet med pastor N. F. S. Grundtvig och pastor L. Siemonsen (kapellan vid garnisonskyrkan i Köpenhamn) till församlingslärare.” Sedan de i all underdånighet, men frimodigt