Sida 109
THEODOR MOMMSEN †.
ERIKA LIE-NISSEN †.
Efter porträtt. Kliehi : Bengt Silfversparre.
PROFESSOR THEODOR MOMMSEN, * 30 Nov. 1817 i Schlesvig, † 1 Nov. 1903 i Berlin. EN AF SAMTIDA VETENSKAPLIGA FORSKARES FRÄMSTE. TILLERKÄNDES NOBELPRISET FÖR LITTERATUR 1902.
ERIKfl LIE-NISSEN
Efter porträtt. KtoMi Bengt Silfversparre.
FRU ERIKA LIE-NISSEN, † vid 58 års ålder d. 27 Okt. 1903. Framstående, i Sverige liksom i stora musikvärlden högt uppskattad, Norsk pianist.
jämförelser. Men då lian nu sitter oqIi ser på honom med stora, allvarliga ögon, som alltjämt skymmas af tårar — tycker hon att han alltmer liknar bilden af S :t Georg, den ridderlige hjälten, drakbetvingaren, sådan den står för hennes sinne — —. Ja, visst är också han ett helgon, denne hennes vän — en hjälte — en hjälte, sårad till döds i striden — besegrad men ändock segrande!
Drifven af en oemotståndlig impuls, böjer hon sig sakta fram och trycker en kyss på de sammanknäppta händerna, redan isade af dödens kyla.
Vidrörandet, lätt som ett fallande blad, var dock tillräckligt för att väcka honom ur den dvala, hvari han sjunkit. Det var något i detta vidrörande som stämde öfverens med de bilder, som i denna stund, då det närvarande och det förflutna, dröm och verklighet smälte samman, drogo genom hans själ. De sammanknäppta händerna löste sig sakta — trefvade öfver täcket — tycktes söka något. Den högra fann Janes hand — slöt sig fast och tryggt om den — skymten af ett leende drog öfver de bleka dragen.
— Älskade! Det kom som en fläkt; men det låg en värld af oändlig kärlek i hviskningen.
I denna stund var han hemma, hemma i det kära, gamla landet, på den kära gamla gården — och allt hvad han älskat högst, allt hvad han hetast eftersträfvat och bittrast saknat på jorden, var hans. — Satt hon kanske icke här bredvid honom, hans ungdoms dröm, hans älskade, hans maka — öm och mild, trofast och älskande, sådan han drömt sig henne den tid han ännu vågade drömma? Slöt han icke hennes hand i sin — ändtligen! —• efter så lång längtan — hur mjuk, hur varm, hur underligt kärleksfull var icke denna lilla hand — hvilken hemlighetsfull, magnetisk kraft utströmmade icke därifrån spred sig i hela hans varelse!
Han drog henne sakta till sig — närmare, närmare — hans krafter voro uttömda, han var så underligt matt — men hon förstod — hon följde så villigt hans maning —
— Älskade — — ändtligen — —din arm--
hvila — —■ jag är så trött — så trött — trött —
kyss mig, kyss--
De afbrutna orden voro knappast hörbara, men åtbörden, uttrycket talade tillräckligt tydligt. Lilla syster Jane tyckte sig förstå, ehuru det språk han talade var henne främmande. Sakta, allvarligt, djupt rodnande böjde hon sig ned öfver honom; deras läppar möttes i en kvss — en lång, underlig kyss, sammanfattningen af ett helt lifs längtan och saknad. Den kyssen gafs ej åt henne — men det visste icke lilla Jane. Hon kände att den gafs åt kärleken, och det var nog för henne. Hon hörde honom draga en djup suck, en suck af oändlig tillfredsställelse, kände honom skakas af en lätt rysning — då hon sakta lösgjorde sig och drog sig tillbaka, lämnade hon ett leende på hans läppar —
Hon stod orörlig och såg på honom, stilla, med hopknäppta händer. Det bleka, uppåtvända ansiktet på kudden i dess förklarade skönhet syntes Henne mer än någonsin likna hennes helgon, hennes S: t Georg — —. Hur hög, hur allvarlig, hur majestätisk, bur upphöjd öfver allt smått och jordiskt låg han
icke där--en hjälte, fallen i själfva segerns
ögonblick och med segerns högtidliga, öfverjordiska glädje på sina drag! Så skulle hon alltid minnas
lionom.
Kawin Neseshin — Odågan — var död. Och döden hade skänkt honom den lycka som lifvet vägrat honom.
SLUT. :
