Sida 240
MELLAN JUL OCH PÅSK.
Skiss af Gunnar Green.
Det skallade af glada rop i skolans korridorer, och den stora strömmen af gossar kom myllrande ut genom stora ingången.
Jullof! Det glittrade i ögonen på de små gossarne, det lyste glada leenden öfver unga ansikten. Jullof! Hvad innebar det icke allt. Frihet från skolan, klappar, många, många julbjudningar, skridskois och kälkbackar. Därför jublade det glada rop ut öfver deras läppar, därför brann det en stor, innerlig glädje i unga gossögon.
Torkel Berg i tvåan for i väg öfver skolgården som en hvirfvelvind. »Hej!» skrek han och slog en väldig kana på den isbelagda vägen. Bokväskan dunkade honom i ryggen, farten var hvinande, han måste kröka sig litet för att hålla balansen. En kamrat fick fatt på honom: »När reser du, Torkel?»
»Med 12-tåget, du; då resa nästan alla: Axel och Gustaf och Gerhard.»
»Tror du, att du får roligt i jul?»
»Boligt?» Torkel upprepade kamratens fråga. »Jo, det kan du allt tro, du. Skridskor får man åka
på sjön, du, och kälkbacke, och så---—» Det
var, som om han ej kunde räkna upp alla härligheterna.
»Nå så adjö då och lycka till!»
»Adjö med dig!»
Torkel Berg for som en pil hem till sitt inackorderingsställe. Han skulle ju äta och packa och köpa några småsaker — och allt innan 12. Det gällde att
vara snabb i vändningarna.
*
Torkel hörde tåget signalera. Han var hemma.
Han hade setat och stirrat ut i den hvita, tysta stillheten, sett de snöhöljda granarna sticka sina grenar emot sig, när tåget ilade förbi, och de stora, öde hedarna med sitt snöljus och sin stjärnhimmel. Han hade setat och drömt om mor och om julen. Hur hängde inte de två tillsamman. Mor och julen. Han satt där och tänkte och tänkte på henne, tills han blef så varm om hjärtat.
Just då var det som tåget signalerade, och han var hemma.
Far och syskon togo emot honom. Men hvar fanns mor? Han sökte med ögonen rundt omkring. Hon hade nog bara gömt sig, för att han ej skulle tro, att hon var nere vid station och så göra honom så mycket mera glad, när hon kom fram.
»Hvar är mamma?»
Syskonen sågo litet förlägna på fadern, som tog Torkel under armen, sägande: »Jo, ser du, pojken min, mamma är inte kry, och doktorn har sagt, att hon måste hvila sig, så hon kunde inte kommma ner till tåget. Men det blir snart bättre.»
Det föll som en domning öfver Torkel: Mamma sjuk. »Ligger hon?» frågade han.
»Ja», sade fadern, »doktorn påstod, att det var nödvändigt, att mamma hvilade upp sig riktigt. Hon får inte bli störd — — —»
Det var med knapp nöd, att Torkel fick gå in och hälsa på sin mor, så sträng hade doktorn varit i sina föreskrifter, som lödo på absolut hvila och förebyggande af allt, som på ett eller annat sätt kunde uppröra henne.
Men nu satt Torkel på en låg pall vid sidan af mors säng, och hon höll hans hand i sin, och de sade ingenting, bara sågo på hvarandra, och Torkel tyckte att den där känslan af obehag, han haft, smälteo bort, och det blef så ljust inom honom.
»Ah, mor, mor!» hviskade han.
»Torkel, min Torkel!» ljöd det tillbaka.
Så sutto de länge, länge, tills stora syster, som var en sträng sjuksköterska, påminde honom om, att
hennes patient måste hvila.
*
»En sådan jul!» tänkte Torkel, när julferierna började nalkas sitt slut.
»En sådan jul!»
Och för hans minne stego dagarne fram, som de varit.
Man hade måst smyga sig fram öfverallt för att ej störa mor. Stora syster skulle agera både hus-förestånderska och sjuksköterska, och det var litet svårt att förena de sysslorna. Tjänstefolket, som ej hade husmoderns säkra ledning, visste ej alls, hulde skulle göra det ena eller det andra. Fadern själf, som alltid varit van att i alla frågor rådföra sig med sin hustru, stod nu ensam, och han kände sig retlig och nervös.
Hela huset hade varit som upp- och nedvändt.
Och julafton, hurudan hade den varit? Julljusen hade ej brunnit så klart som annars, julpsalmen hade ej klingat så vackert som förr, och klapparna hade ej mottagits med samma jubel, ty hon, som brukade sitta vid den stora korgen och dela ut dem, hon som gjorde alla dager ljusa och glada genom klarheten i sin blick, genom leendet kring sin mun, hon var ej med utan låg sjuk ocli trött inne i sitt rum.
Torkel grät sig till sömns den natten. Det var, som om en stor olycka väntade lionom, en olyckar som han ej kunde afvärja.
»En sådan jul!»
Torkel höll på att packa sin koffeit för resan till skolan. Han fick göra det själf nu, det var ingen, som kunde eller ville hjälpa honom.
Alla gingo omkring med ängsliga och förskrämda ansikten, tv moderns tillstånd hade ej förbättrats.
Och Torkel, som skulle resa ifrån mor och till staden, till skolan.
Tänk om något kom på!
Han satte sig ned på kofferten och såg med undrande ögon framför sig: tänk om — — —
Nej, nej, ropade det inom honom. Mor skulle bli bra igen, hon måste bli det.
Och med raska tag packade han ner sina kläder,
sina böcker och det öfriga, som skulle med.
*
Tåget gick tidigt på morgonen.
Torkel gick in för att säga farväl till modern. Det var något, som gripit honom så djupt genast han kom in, att han hälst velat sätta sig ned att gråta. Hela rummet låg i mörker, bara borta vid sängen spred nattlampan ett svagt ljus, som lyste på moderns bleka ansikte och tunna kinder.
Hon såg på honom med sina stora, blåa ögon, då han steg in.
KARIN LINDHOLM, dotter till den framstående målaren Berndt Lindholm i Göteborg-, gjorde lycka vid en konsert nyligen i Berlin.
