Sida 234
DE FATTIGES JUL.
För HVAR 8 DAG af Gerda Meyerson.
Det ligger en säregen stämning af brådska ocb glad förväntan öfver hufvudstaden dagarne närmast töre jul. Öfverallt på gatorna möter du människor lastade med paketer, varuvagnarne från de större affärerna köra omkring från morgon till kväll, bref bärarne och järnvägens ilgodsbud äro i farten både bittida och sent, butiksfönsterna locka med varor i strålande belysning och hela skogar af vackra granar utbjudas på torg och öppna platser.
Det är hufvudsakligast till de vackra husen vid de fina gatorna, där stadens rika eller mera välbergade innevånare ha sina hem, som paketen från bodarne och post- och jäinvägsförsändelserna föras, det är dit de ståtligaste julgranarne komma och läckerheterna från konditorierna, eller frukt- och blom-sterhandlarne vandra. I de fina och rika hemmen prydas julgranarne med dyrbara grannlåter, borden dukas med silfver och kristaller och julklappar i mängd utdelas. Går du en julafton, sedan den värsta brådskan stannat af, genom gatorna i stadens fina kvarter, får du öfverallt se upplysta våningar och du skymtar genom fönsterna tända julgranar.
Men ställer du dina steg till de mera aflägsna delarne af staden, där den fattigare befolkningen har sina bostäder, märker du icke denna stämning af ljus och glädje. Du ser visserligen här och där upplysta fönster, du skymtar en och annan tindrande gran eller grenljusstake, i butikerna och hälst i »ma gasinen», hvilka nu på helgdagsaftonen hå las öppna i det längsta — tränges man för att i sista stunden förse sig med litet matvaror för helgdagarna och köper kanske en eller annan småsak att glädja barnen med. Egentligen har man icke råd därtilll, men »det är ju jul bara en gång om året».
Kanske möter du på din vandring en och annan liten blåfrusen parfvel, som bjuder ut sprattelgubbar eller jultomtar af vadd eller någon tiggare, som bed jande sträcker sin hand emot dig. De äro väl på väg hem nu, om de ha några hem att gå till, dessa samhällets styfbarn, för hvika fattigdomens nöd säkert kännes ännu bittrare än eljest på denna, den stora glädjens dag.
Tänker du på huru de kunna ha det, de fattigaste bland de fattiga, som bo i de små usla kåkarne borta på Söder eller Kungsholmen, i »Sibirien» eller i de gamla husen i de smala giänderna i »staden»? Vet du af att det fins godt om trånga, osunda bostäder, där män, kvinnor och barn, sex, tio, ja, ännu flera personer, bo sammanträngda i ett litet rum och kök, där sofplatserna utgöras af bräder, upp- och nedvända bord, byrålådor?
Vet du att det fins hem, där förut ett relativt välstånd rådt, men dit sjukdom och arbetsbrist kommit och där det nu på julaftonen ser tomt och dystert ut, emedan största delen af bohaget måst vandra till pantlånaren, där det är kallt, emedan veden tagit slut och där det saknas både mat och kläder. Det finnes godt om änkor eller hustrur, hvilkas män genom arbetslöshet eller oordentligt lefnadssätt icke kunna bidraga till familjens uppehälle, som dag ut och dag in måste lämna sina små utan uppsikt och vård för att i fabriken eller i hjälphus skaffa sig förtjänst, och som trots sitt trägna arbete nu med bäfvan tänka på att nyårshyran snart skall betalas. Det
finnes ensamma unga och gamla kvinnor, hvilkas knappa arbetslöner aldrig tillåta dem att äta ett or dentligt mål mat och hvilkas »hem» består af en usel bädd i en vrå af ett rum hos främmande, där de få betala högt och betraktas som ett nödvändigt, men ogärna sedt påhäng. Och det fins i dessa nödens boningar godt om bain, barn med gråbleka kinder och matta, insjunkna ögon; barn, som svälta och frysa, misshandlas och förföras, för hvilka lifvet sällan eller aldrig har en glädjestund att bjuda.
I en storstad finnes det i sanning mycken nödr mycket uppenbart och mycket fördoldt elände, men där fins också — allra hälst i den signade juletiden — medkänsla och barmhärtighet, det fins mycken upp-penbar och mycken fördold kärleksverksamhet. Det fins bland de bättre lottade många, som tänka på sina nödställda bröder och systrar och gåfvor sändas nog från de rika och lyckliga hemmen till de fattiges bostäder. Men gåfvorna och kärleken borde mångdubblas, det borde icke vara blott af pliktkänsla eller för att lugna sitt samvete, som man ger en skärt af sitt öfverflöd, för att sedan i ro kunna njuta silt eget goda. Det borde vara med vaken blick för missförhållandena i samhället, med intresse och omtanke, med verklig vilja att hjälpa och offra. Då skulle gåfvorna säkert bli ett medel till närmande och förbrödring mellan de olika samhällsklasserna icke blott under julen utan för all framtid. Visa icke bort tanken på de fattiges jul med en rysning af obehag eller med ett öfverlägset medlidande! Hjälp till att sprida ljus och glädje i dystra boningar och känslor af hopp och förtröstan i af olyckan förbittrade sinnen!
H. n V:t STOCKBOLMXHVTOGRA F.
EN GÅRDSINTERIÖR FRÅN SÖDER.
För att detta häfte, trots dess större omfång, och i dess ofantliga upplaga skall nå HVAR 8 DAGS läsekrets före Julafton måste detsamma gå i präss redan den 19 december. Skulle möjligen, till följd häraf, häftet sakna något "sista nytt", bedja vi om öfverseende för denna enda gång. Och så önska vi alla våra läsare i hemland och utomlands
EN LYCKLIG JULTID.
